I Expressen kulturs sommarserie reser vi Sverige runt i jakt på partiernas kärnpunkter. Först ut är Dan Hallemar, som spårar socialdemokratin i Vällingby centrum.
Det är så folktomt och nytt att man blir orolig. Tomma rulltrappor, osålda skor, frostvita glasväggar som lägger de Carl Larsson-vita pinnstolarna på restaurang Massagotti i ett vitt dis. Det är första dagen på årets sommarrea på Kfem, modevaruhuset på Årevägen i Vällingby.
Alla jag talar med säger samma sak. Det är alltid ofta ovanligt tomt på Kfem. En tufsig röd catwalk sträcker sig över det vita stengolvet. En trappa ner stavas status med zäta.
Men Kfem är inte en övergiven plats var som helst, det är en tom nästan ny plats mitt i folkhemsutopin Vällingby, i västra Stockholm. Det ser utfryst ut, Kfem – fasionhouse, ett helt Vällingby vänder ryggen mot det, en hel folkhemstanke låter det stå övergivet med sitt röda spetsiga hörn.
Kfem ritades av Wingårdh Arkitekter 2007 för att ge Vällingby ett nytt ansikte, med sin röda vassa taksiluett och sin, som centrumchefen, Svenska Bostäders Lena Lindvall, uttrycker det, modemix och effektfulla arkitektur som ”tillfredsställer medvetna konsumenter”.
Precis som Vällingby centrum när det invigdes 1954, med bland annat tjusiga restaurangen Vällingehus. Och med sitt roterande V som, sades det, kunde ses från Solliden på Skansen.
Med shoppinglobbyns hjälp hade shoppingytan ökats i Vällingby från det ursprungliga
2 900 kvadratmeter till närmare 22 000 kvadratmeter. På sextiotalet ökades ytan ytterligare till 43 000 kvadratmeter (i dag är den 64 000 varav 8 000 på Kfem). Vällingby var en shoppingdestination, en lyx i ett tillväxtboomande folkhem, när det byggdes.
Svenska Bostäders marknadsföringschef när det begav sig, Axel Vänje, kallades omväxlande för ”shamanen” och ”regnmakaren” för sin aggressiva marknadsföringsstil. Men det är länge sedan det svenska folkhemmet (och Vällingby) förvandlades till en historia om äkthet (om man gillar det) eller tråkighet (om man ogillar det).
Den 20:e juni i år åkte partiledarna tåg till Göteborg. De rödgrönas chef för nya medier Martin Gelin åkte med. På sin twitterfeed skrev han: ”Har åkt tåget till Göteborg med partiledarna. Måste säga att Mona reser med stil. Ser ut som en italiensk rockstjärna.”
Det låter välskräddat och lite kaxigt, som Kfem, ”en skön känsla av vardagsglamour, lite extra lyx helt enkelt”. Socialdemokratin som ett rött och vitt modehus som försöker peka ut en vass riktning i det post-folkhemska. Eller hitta tillbaka till ett gammalt självförtroende. Men inte ostraffat kanske. Man ska inte sticka ut i arbetarrörelsen.
Minns att den sextusenkronorsväska som Mona Sahlin hade på partiledarfotografiet i Svenska Dagbladet snabbt kommenterades med att LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin också hade en märkesväska, men en kopia. ”Den där Louis Vuittonväskan är som den lilla spricka i fasaden som gör att hela det oroande värderingslandskapet bakom kulisserna skymtar”, skrev Göran Greider på Newsmill.
Mona Sahlin tycks alltid fästa sina felsteg vid ett varumärke.
När Göran Persson före valet 2006 promenerade i Örebro stannade han till på Drottninggatan och pekade på köpcentrumet Krämaren med sina två stora trettonvåningsskrapor på taket. Det där, sa han till sitt entourage, är Sveriges vackraste hus.
Ett grått shoppinghus i betong, med två trettonvåningshus på taket.
Krämaren byggdes i ett ”starkt förslummat saneringsområde” 1963 när socialdemokratins självförtroende var som störst. I kommunvalet 1962 hade man fått över 50 procent av rösterna. Krämaren är ett hus med ett oerhört självförtroende. Med sina två folkhemsskrapor (bostäder, sjukvård, barnstuga, lektant) var Krämaren den perfekta saltsjöbadsblandningen av den amerikanska drömmen och den svenska modellen. Precis som Vällingby. Samma andas barn som Persson gillade den andan.
På parkeringen intill Kfem i Vällingby, vid Lidl, Clas Ohlson och Kjell och Co, sitter två män i en vit rostig Volvo 740. Det hänger ett halvdussin Wunderbaum i olika färger på deras backspegel. De läser en katalog från Clas Ohlson och äter varsin glass. Om de två männen är socialdemokrater hörs följande replikskifte därinne i den solvarma Volvokupén:
Socialdemokrat 1 (pekar på Kfem): Är det där vi?
Socialdemokrat 2: Nej!
Socialdemokrat 1: Men vad är vi då?
Socialdemokrat 2 ser sig omkring.
Socialdemokrat 1 (pekar på Vällingby centrum): Inte det där?
Socialdemokrat 2: Nej!
I en solvarm Volvokupé framför Kfems vassa röda siluett, dess löfte om Vällingbys nya ansikte. Med Kfem försökte Vällingby hitta tillbaka till sitt eget självförtroende. Vara det man en gång var. Innan det blev slätstruket, omsprunget. Hitta en ny självsäkerhet.
Följden: utfrysning och övergivenhet. En spricka i fasaden istället för själva fasaden.
