Vi måste inte höja rösten för att höras, menar Tove Folkesson. Foto: Nils-Petter Nilsson
Vi måste inte höja rösten för att höras, menar Tove Folkesson. Foto: Nils-Petter Nilsson

Farväl till vapnen

Publicerad

En retorik som betonar styrka, hat och våld är i grunden fascistisk.

Tove Folkesson skriver inför dagens Prideparad om en feminism som borde lämna knytnäven hemma.

Ett oxymoron är en självmotsägelse. En omöjlig tes, uttalandet omkullkastande sitt eget innehåll. Att krossa är en traditionell patriarkal maktmetod. SAOL förklarar ordet: slå sönder. Vi kan även tänka oss synonymer som förinta, mosa, förstöra, kuva, ta kål på. Ibland syns slagordet Krossa patriarkatet, med en tillhörande emoji där en spänd överarm visar sin svällande biceps.

Att spänna musklerna, att hota med övervåld har i alla tider använts av patriarker för att upprätthålla makt, det vill säga: den starkare har fått styra. I grunden är detta fascism. Att skilja ut starka individer från svaga och ställa den starkare individen högre på en värdeskala. Detta har, som vi vet, gjort att de som enligt den för dagen aktuella fascistiska strukturen hamnat längst ned, ständigt hotas av våld, utvisning, förintelse, hån, osynliggörande och skam.

Att det feministiska partiet i Sverige tar avstånd från våld och vill avskaffa militärmakten är ett steg bort från patriarkal struktur. Låt oss då inte upprätthålla dess otrevliga och hotfulla retorik. Att använda det engelska ordet för knulla i till exempel Fuck SD är att bekräfta sex som ett maktmedel - och bidra till att upprätthålla en våldtäktskultur. Att prata om nackskott, i sin antifascistiska strävan är att uppmana till väpnad kamp. Utsortering av enskilda individer och grupper snarare än utsortering av uttjänta och vidriga system.

Vi är många, vi är starka, krossa rasismen nu lyder ett annat slagord.

Vi är många, det stämmer, men vi är inte nödvändigtvis starka, de flesta av oss är vanliga människor, sköra och ömtåliga även om vi ibland känner oss odödliga. När vi är sjuka, trötta, små, gamla, panka, ledsna, åsidosatta, diskriminerade, utarbetade är vi i behov av stöd. Vi är många, vi är sköra, skulle jag säga.

Men tillsammans är vi trygga. Och trygghet är frihet för det stora flertalet av oss, alla vi som inte är normen, vi som inte är Den starke.

Att My little ponysarna hittat in i den feministiska kampens symbolvärld är kanske ingen bagatell. Första gången jag märkte det var på en folkhögskola där de queerfeministiska eleverna startat en egen Prideparad och gick med pastellkläder, My little pony-tröjor och barbiehår genom byn. Idag dominerar regnbågsfärgade flaggor, rosa svallande plasthår och glitter huvudstaden under en stor folklig, fredlig kärleksmanifestation.

Och kanske är det Priderörelsen som banat väg för den feministiska rörelsen att byta bort den patriarkala retoriken. För mig som växt upp med en outsäglig kärlek till de små pastellfärgade djuren, vars största mission i livet är att ha det fint tillsammans och som behästar tv-serien "Friendship is magic", är de en viktig markör för att mina ideal, min personlighet och mina värderingar är välkomna in i kampen. Jag var en sådan där rosa flicka, en som hatar bråk och tävlingar. En ballerina, en prinsessa.

När jag och mamma gick förbi en leksaksaffär, stannade och kollade och det i skyltfönstret låg actiongubbar och monstermasker och krigsvapen, så ryggade jag bakåt, tog mammas hand och sa:

- Usch, pojksaker, kom vi går.

Sorglig analys för en så liten. På hallmattan i vår lägenhet låg det ett rött kassettband med svart text: "Ni måste höja era röster för att höras!" stod det. Åh åh åh tjejer.

Jag minns att jag undrade: ifall det var så att min röst inte hördes, då måste det väl vara någon annan som förde oväsen.

Det fanns en tid då en tog en stor risk genom att ens komma till en feministisk sammankomst i rött läppstift. Robyn säger i en intervju (DN 26/4) att det hade varit omöjligt för henne att som 16-åring ha kort kjol, rosa hår och samtidigt kalla sig feminist, då den tidens ideal var "att se ut som en kille". Det tjejiga och gulliga är numera en del av rörelsens uttryck, ytligt kan tyckas, men som Robyn fortsätter "det handlar om vad man väljer att ge värde, vad man porträtterar".

Att prata om starka kvinnor - till skillnad från resten, det vill säga vanliga, svaga kvinnor - blir lätt att släppa in patriarkatets värderingar i kampen för avskaffandet av detsamma. Smula är föresten ytterligare en synonym till krossa. Jag tänker mig att det skulle vara bättre att långsamt och tålmodigt finfördela patriarkatet in i dess minsta beståndsdelar, tills allt bara är gammalt damm att borsta av från axlarna.

Förhoppningsvis kan vi då även inkludera alla de omtalade, på gränsen till mytifierade, skaror av emotionellt lågbegåvade unga män med stavningsproblem och anonyma identiteter i kommentarfälten, som när de får reda på att de misstolkat Darwins tes som "Den starka överlever", när han i själva verket menade "Den bäst anpassade överlever", kommer att inse sitt behov av stöd och hjälp. För att kunna anpassa sig in i det nya. En värld där hot om våld och stora muskler inte längre gäller.

Både Priderörelsen och Feministiskt initiativ verkar ha insett storheten i detta resonemang eftersom de senare under pågående valrörelse gång på gång skanderar: Vi går inte till val med knutna nävar, vi går till val med en öppen hand. Partiet tar härmed avsteg från den gamla symbolen för feministisk kamp - en knytnäve.

Vi är många som tycker illa om knytnävar av så många olika anledningar. Den nya rosa retoriken välkomnar fler femininiteter och fler människor. Vi måste inte längre vara starka, vi behöver inte höja rösten, vi knullar inte människor för att visa antipati.

Idag firar jag och min flickvän Pride genom att cykla hand i hand genom den lilla byn på vischan där vi befinner oss medan alla regnbågsglittrandefärger och människor dansar fram längs gatorna i Stockholm. Jag är så glad att den grabbiga feminism som 1990-talet bjöd på är över, att min favoritfärg nu omfamnas och upphöjs och mest av allt att ordet tjejig inte längre betyder "lite sämre".

Tove Folkesson är författare. Hon debuterade tidigare i år med romanen "Kalmars jägarinnor".

Tove Folkesson.

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag