Lilla hjärtat i pekboken Gul.
Lilla hjärtat i pekboken Gul.

Färgade historier

Publicerad

Margareta Sörenson åker till Chicagos stadsbibliotek och visar upp Stina Wirséns pekböcker i en mångkulturellt medveten miljö.

CHICAGO. Hon ser frusen ut och talar lågt, ytterst välartikulerat. För att inte störa. Som bibliotekarier världen runt. Anne Martin Ayres är barnboksbibliotekarie, men i dag servar hon hela den lokala biblioteksfilial jag tittar in i.

Original-Sambo
Den ligger i Chicagos innerstad, men tillräckligt många meter från de eleganta shoppingstråken kring Michigan Avenue för att det ska synas att staden har en stor svart befolkning. Ungefär en tredjedel av Chicagos befolkning är afroamerikaner, med rötter i den slavbefolkning som flyttade norrut när sydstaternas plantager började odlas mer maskinellt och industrierna i norr gav arbetstillfällen. (Vilket förklarar varför Chicago och New York blev sådana centrala miljöer för jazzen, och så att säga tog över efter New Orleans.)

Jag tittar i hyllorna på barnavdelningen och det är tydligt att här tänker man mångkulturellt. På hyllan för religion lutar sig Celebrating Ramadan mot Dance, sing, remember – A celebration of Jewish holidays. Strax intill Shinto, Out of the Ark och en bilderbok: An Amish christmas. Stadens växande latinobefolkning har framför allt satt avtryck i hyllan för kokböcker på vuxenavdelningen strax intill.

 

Jag visar Anne Martin Ayres de två pekböcker som jag har haft med mig: Stina Wirséns Gul! och Sov! med den omdiskuterade flickan, Lilla hjärtat, som ett av fyra småbarn i färd med att måla respektive busandes gå och lägga sig. Jag berättar för henne om debattens vågor i Sverige, om Tintin i Kongo och det faktum att i Sverige är gruppen svenskar med afrikanska rötter mycket liten.

Fem kinesiska bröder
– Jag förstår. Nu finns ju Steven Spielbergs film om Tintin och en ny bok som utgår från den. Tintin kan leva vidare och originalböckerna har vi på vuxenavdelningar eller i magasin.

– Vi är mycket uppmärksamma på de här frågorna, ytterst lyhörda. När jag utbildade mig till bibliotekarie på 1980-talet talades hela tiden om olika klassiker, som gav en bild av svarta eller andra etniska grupper som helt enkelt inte kan accepteras längre. Som The five Chinese brothers, från 1938, där den komiska poängen i bilderna är att bröderna är så lika att man inte kan se skillnad på dem.

 

Vad som gjordes framåt 1990-talet var att man gjorde nya utgåvor med nya bilder till en del klassiker som kändes angelägna att bevara. Berättelsen kanske var jättefin, många hade växt upp med den och ville ta den vidare till sina barn. Lilla svarta Sambo från 1899 av Helen Bannerman är ett sådant exempel och kom i två nya utgåvor.

Sambo är i originalet ritad som en svart karikatyr och berättelsen utspelar sig, egendomligt nog, i Indien. Helen Bannerman tänkte "färgad" helt ospecificerat, på klassiskt kolonialt vis. Och placerade en afrikansk pojke i en indisk djungelby.

Båda nyutgåvorna finns i biblioteket: den ena är en stor bilderbok, i en låtsad faksimil (2003) med bilder av Christoper Bing. Där är Sambo fint och realistiskt porträtterad som en individuell afroamerikan. Berättelsen handlar om att Sambo har fått nya kläder och går ut i djungeln där han är tvungen att avstå sina nya röda byxor, den blå jackan och de eleganta violetta skorna till tigrarna. Som i slutänden kan luras så att han får sin stass tillbaka.

Den andra nyutgåvan av samma bok från 1996 är i litet format med vackra akvarellbilder av Fred Marcellino. Den har återfört Sambo till Indien och givit honom ett adekvat namn ur indiskt perspektiv: The story of little Babjij. De snitsiga violetta skorna med snabeltå faller på plats.

 

Vi återvänder till Lilla Hjärtat.

– Hon kunde vara grön eller violett. Bara inte svart! En sådan bild skulle vi aldrig kunna ha i en bok här i biblioteket. Vilken färg som helst, faktiskt, men ett blackface är otänkbart. Lika otänkbart som att använda n-ordet, "the n-word"!

Anne Martin Ayres är lika blek som jag, och jag talar med en vakt som kollar folks väskor på ett forskningsbibliotek i närheten. Han är afrikanamerikan, korrekt klädd i uniform från det stora svenska väktarbolaget. Intresserat dyker han ner i mina två Wirsén-böcker och jag förklarar att avsikten har varit att visa på ett multikulturellt samhälle. Viktiga frågor, enas vi om. Varje gång han säger ordet svart, stryker han lätt med högerhanden över vänster handrygg. Liksom pedagogiskt: som jag.

– Det är ändå ett blackface. Här vore det omöjligt att visa sådana bilder för barn, säger också han. Helt omöjligt.

Sverige är inte USA, och den lilla afrikanskättade befolkning som bor i Sverige har anlänt sent och i en annan och postkolonial tid. Frågan är om det ändrar någonting. Också historien är global.

Margareta Sörenson
Margareta Sörenson

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Webbredaktör: Nina Lekander. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag