Björn Ranelid har bjudit upp hela Svenska Akademien till en lustiger dans.
Ulrika Knutson har en teori om varför Peter Englund sa nej på skarpen.
Får jag lov? Tre små ord, men ack så förrädiska. Panelhönans lott är den mest föraktade av alla – men man blir ändå inte automatiskt balens drottning bara för att man niger och tackar ja. Och det finns en fallgrop till: man nobbar inte ostraffat!
Denna lärdom sitter just nu Svenska Akademiens ständige sekreterare herr Englund och tuggar på. Men han skriver den inte på sin blogg. Han präntar den i sin hemliga dagbok med hjärta på låset.
Förlåt dessa referenser till en sedan långa tider bortglömd flickkultur, men efter Björn Ranelids och Peter Englunds turer under måndagen ligger den i öppen dager. Visst vilar det någonting av 50-tal över alltihop?
Björn Ranelid, sportig, dansant och strålande av livsglädje vill ta hela världen i famn. Lite klumpigt bjuder han upp Akademien. Varför det i herrans namn? Den första associationen som infann sig var förstås frackarna. Han ser de flaxande skörten sväva ut i Nobelnattens virvlar. Inte hade Ranelid en tanke på att han skulle få full utdelning på denna slarviga satsning på retorikens roulett.
Döm om hans förvåning när Peter Englund omedelbart kastar sig i hans armar. Så nu valsar hela Akademien, medan Björn Ranelid för. Och svenska folket skrattar käften ur led. Där fick dom, mallgrodorna!
Björn Ranelid äger själv många av de kvaliteter som den svenska manlighetskulturen ratar: gyllene lockar och poetisk svada och en påstådd traktan efter det sanna, det rätta och det sköna. Men han är en ensam Don Quijote mot aderton frackar, och på de meriterna ska han förstås ha folkets sympatier.
Hur kunde Peter Englund dabba sig på detta sätt? Många har redan strängt påpekat att en ständig sekreterare inte ska utdela domar i oträngt mål. Om han inte gillar Björn Ranelids prosa är det hans privatsak.
Akademien har väl viktigare saker för sig än att dela ut kalkonpris? Den som har Snille och Smak graverat på sin peng får helt enkelt inte inte vara Dryg och Dum i offentligheten. Den som rullar i gullpengar måste vara mycket snäll. Och som Björn Ranelid själv kan påpeka med milt löje: han har ju redan fått två stora priser av Svenska Akademien!
Så hur kunde detta ske?
En tes är att det var Englunds undermedvetna som reagerade med spontan avsky, inte mot Ranelid utan mot sällskapsdansen som fenomen. Barn av det sena 50-talet får utslag av Let’s dance.
Vi törs inte säga det högt, eftersom det numera är skottpengar på alla som inte gillar dansband, taft och schlager. Men när någon säger ”Får jag lov?” brister något inom oss.
Vi får handsvett och minns tillkortakommanden i unkna gymnastiksalar, då vi trampade varandra på tårna. Peter Englund är nog inget undantag. Dessa erfarenheter har styrt alla våra senare val, och vi känner oss därför svårt hånade av Björn Ranelids dansanta uppenbarelse. En svikare mot de svettiga gymnastiksalarnas sammanbitna nobbar-etos.
Men Akademien är inte rätta platsen att spela ut sin trumf över barndomens demoner. Peter Englund måste nog be om ursäkt, även om det gör ont.
Det var svettigt att höra på Per Wästberg i måndagens Studio ett i P1, där han försökte försvara Peter Englunds dåliga uppförande. Det gick ju inte. Men på en punkt hade han rätt. Ledamöterna är kanske inte så dansanta överlag. Bortsett från Horace Engdahl, då.
