"Att tiga är att ljuga.” Som en moralisk galjonsfigur för efterkrigstidens demokratiska Tyskland yttrade Günter Grass ofta dessa ord då han gjorde upp med nazismens arv eller försvarade förtryckta grupper I Europa. Men detta var innan han, 50 år för sent, avslöjade att han själv hade tillhört Waffen-SS.
Att tiga är att ljuga – dessa ord kunde också ha kommit från Herta Müllers läppar. Årets Nobelpristagare i litteratur har i intervjuer berättat att hon aldrig har skrivit för att bli författare. Skrivandet för henne är en livsnödvändighet, en kamp mot en förtryckande politisk diktaturs försök att hemlighålla allt.
Herta Müller är en enveten moralist trots att hon inte skriver böcker för att predika utan för att gestalta. Hon blandar svåra erfarenheter och outsägligt vackra metaforer, ungefär som Joseph Brodsky. Trådar och teman förbinder hennes böcker, men hon skriver aldrig samma berättelse. Hennes författarskap utspelar sig i den europeiska samtidshistorien och präglas av exilen och totalitära regimer. Det bärs av en sorg inför livets flyktighet, moralens bräcklighet, människans illusioner, maktens övertramp och makthavarnas grymhet.
Hennes författarskap växer ur en självbiografisk mylla.
I sina tidiga böcker skildrar hon livet i en tysktalande by i Rumänien, med det förtryck, den korruption och intolerans, den förljugenhet och råhet som hon finner där. Här blandas poetiskt raffinemang och subtil samhällskritik på ett sinnrikt sätt.
Jag ser henne som en klok gumma, i febril aktivitet med sin penna, skapande trollformler som får oss att se klart och djupt. Det jag beundrar hos Herta Müller är att hon i sina böcker inte väjer för olägenheter, inte skyggar för mörker, att hon inte är idylliker när hon genomlyser verklighetens bakgårdar.
I sin hittills största litterära satsning, den nyligen utkomna romanen
Atemschaukel (Carl Hanser Verlag), skildrar hon sin mors erfarenhet. Efter Röda arméns inmarsch 1944 i Rumänien deporterades alla män och kvinnor mellan 17 och 45 år i den tyska minoriteten till Sovjetunionen, då de ansågs ha stått på Hitlers sida. Modern tillbringade fem år i ryskt läger.
Det var efter mötet med Oskar Pastior, också han tysk-rumänsk författare i exil, som Nobelpristagaren bestämde sig att skriva om Gulaglägren. Pastior hade vistats i ett av dessa läger i Ukraina mellan 1945 och 1949. De reste dit tillsammans, och Müller antecknade Pastiors och andra fångars hågkomster. 2004 avled Pastior och hon stod kvar med materialet.
Man läser romanen med hjärtat i halsgropen. Herta Müller visar oss människans enastående förmåga att överskrida inre gränser och att överleva med värdigheten i behåll, även under de mest ofattbara svårigheter. Närgånget och tveklöst skildrar hon scener från denna helvetets förgård.
Så slår det mig plötsligt att ingenstans – såvitt jag vet – i Herta Müllers 22 böcker omtalas hennes fars erfarenheter. De är helt förbigångna med tystnad i detta författarskap, där många visar sig ljuga, bedra eller förtiga sina handlingar.
”Fadern hade under andra världskriget gjort tjänst i Waffen-SS”, meddelar Svenska Akademien lakoniskt i sin presentation av Müller.
Det låter ganska oskyldigt, som om han varit medlem i den lokala scoutrörelsen. Men Waffen-SS bestod av frivilligt rekryterade och politiskt motiverade soldater vilka användes för att utföra ”specialuppgifter”.
SS Freiwilligen-Division Prinz Eugen, där folktyskar från Banatet tjänstgjorde, sattes in mot partisaner i de serbiska bergen. Deras historia är inte vacker. Dessa frivilliga tillhörde krigets mest brutala nazister. Floder av judiskt blod följde i deras spår.
Herta Müller har sagt att hennes arbete är ett försök att förstå hur totalitära regimer deformerar människors psyke och att visa att den enskilda människan bär med sig allt som utgör summan av hennes liv. Mot den bakgrunden ter sig hennes tystnad om fadern svårbegriplig.
Kan Nobelpristagaren ha glömt Günter Grass kloka ord?
GABI GLEICHMANN
kulturen@expressen.se
FÖRTYDLIGANDE
Herta Müller har jag alltid beundrat för att hon inte skyggar för tillvarons mörka sidor när hon skildrar hur totalitära regimer deformerar människors psyke.
I sin senaste roman gestaltar hon närgånget och tveklöst den tyskrumänska minoritetens upplevelser i de sovjetiska gulaglägren från åren efter krigsslutet. Författarens egen mor tillbringade fem år i ett av dessa läger i Ukraina.
Under läsningen slogs jag av att jag saknar historien om Nobelpristagarens far. I de böcker jag läst av Herta Müller hittade jag nämligen knappast några referenser till faderns tid som medlem i det beryktade Wafffen-SS. Inte heller några kännare av tysk litteratur kunde hjälpa mig på traven. Därför undrade jag om Herta Müller kanske hade avstått från att bearbeta denna erfarenhet.
Men jag hade fel. Peter Englund påpekar vänligt i en mejlväxling att hon i flera böcker omtalar faderns skuld och medverkan i kriget.
Tydligen har jag läst fel böcker eller så är mitt minne selektivt. I varje fall har jag inte upplevt att denna uppgörelse med faderns roll i Waffen-SS haft samma tyngd i författarskapet som skildringen av tyskrumänernas lidande efter kriget.
