Stieg Larssons livskamrat Eva Gabrielsson är tydligen upprörd över att Rooney Mara, som spelar Lisbeth Salander i
The girl with the dragon tattoo, påstått att hennes rollgestalt inte är feminist. Gabrielsson uppmanade som motargument Mara att läsa Larssons böcker. Frågan är dock om det kommer att göra henne så mycket klokare. Ty huruvida romanerna och deras gestalter bör anses feministiska eller inte beror på vad man lägger in i begreppet "feminism".
Innebär "feminism" att man intresserar sig för företrädesvis svenska kvinnors problem, ja, då har Gabrielsson onekligen en poäng. Liksom om man menar att kulturer där (kvinnlig) otrohet bestraffas med stening och där fadern bestämmer vem dottern ska gifta sig med, inte medför större problem för kvinnor än den svenska kulturen med dess könsnormer.
Om man däremot med "feminism" avser ett globalt och liberalt inriktat engagemang för att kvinnor överallt i världen ska omfattas av mänskliga rättigheter, av rättsstatens principer och så vidare, kan knappast Larssons böcker sägas vara speciellt feministiska.
Stieg Larsson Foto: Foto: Britt-Marie Trensmar
Vi bör inte glömma att Stieg Larsson påbörjade sina
Millennium-romaner i samma veva som hedersrelaterat våld började diskuteras i Sverige. I den debatt som följde efter de uppmärksammade hedersmorden på Pela Atroshi och Fadime Sahindal, gjorde han betydande insatser för att diskreditera, demonisera och håna dem som i början av 2000-talet försökte få upp frågor om hederskulturer på dagordningen.
2004 gav han tillsammans med Cecilia Englund ut boken
Debatten om hedersmord. Där "återvände" nio skribenter till en debatt som enligt redaktörernas förord syftade till "att utmåla alla invandrarmän som representanter för en och samma homogena kvinnouppfattning". Med några kosmetiska undantag domineras antologin av synpunkter som att "talet om 'hedersmord' skymmer (...) mer än det belyser" och att "män slår i alla kulturer".
De som påstår att västerländskt rättstänkande är att föredra framför andra kulturers rättssystem utmålas i Larssons eget bidrag som "högerextremister". Antagligen i syfte att underbygga denna tes, redogör han för den svenska fascismens och rasbiologins historia, vilket leder honom till slutsatsen att det bara är en tidsfråga innan "specialtrupperna, vilka är beredda att inleda den etniska rensningen" dyker upp bland hans motståndare i debatten om hedersmord. En måhända inte fullt lika förvånande ståndpunkt är att de som kritiserar hederskulturer ger "frikort till svenska män" att utöva våld mot kvinnor.
Fadime Sahindal.
Inga små anklagelser således. De som engagerar sig mot tvångsgifte, mot lagsystem där otrogna kvinnor stenas och piskas, där unga kvinnor mördas därför att de kräver att själva få välja livspartner, anses inte bara legitimera våld mot svenska kvinnor utan även bana väg för ett högerextremistiskt maktövertagande med allt vad det innebär av skallmätningar, etnisk rensning och folkmord.
Mot denna bakgrund blir åtminstone ett syfte med Larssons skönlitterära för- fattarskap tydligt, nämligen iscen- sättandet av en samling politiska hypoteser, vilka inte är helt enkla att argumentera för intellektuellt och empiriskt.
Men vem bryr sig om att leda något i bevis, när allt ändå bara handlar om fiktion och fantasi. Eller kanske bör man säga: fantasy?
Stieg Larsson är nämligen mer en fan-tasyförfattare än en kriminalförfattare, vilket också förklarar hans enorma popularitet internationellt. Ty hans kommersiella framgångar beror till stora delar på att han i likhet med exempelvis JRR Tolkien lyckats skapa ett fiktivt universum med helt egenartade regelverk och naturlagar (där inte minst uppdelningen i odelat onda och goda krafter är ett viktigt inslag).
Andra svenska deckar- och kriminalförfattare förutsätter att den värld där deras romaner utspelas är hyfsat bekant för läsekretsen.
Larsson däremot har skapat ett mikrokosmos på basis av sin ungdoms trotskistiska världsbild, vars fantasifulla konspirationer av förtryckande aktörer är lika nödvändiga att förklara in i minsta detalj för en svensk läsare som för en amerikansk eller fransk.
Det är just detta som gör att fantasy- genren har så stora förutsättningar att generera succéer bortom nations- och kulturgränserna. Den skapar en värld där alla läsare erfar samma nyfikna främlingskap, men där alla också har samma möjligheter att känna sig hemmastadda - oavsett om man bor i Ockelbo eller Oklahoma. Till skillnad från de flesta andra science fiction- och fantasyförfattare trodde dock Stieg Larsson att hans fiktiva värld också existerade utanför romanernas pärmar. Dessbättre är nog hans läsare - och skådespelare - klokare än så.
Johan Lundberg
kulturen@expressen.se
Johan Lundberg är chefredaktör för Axess magasin och docent i litteraturvetenskap.
