Är det okej att vara feminist och gilla att baka kakor? En anarkafeminist i min närhet ställde frågan till alla som ville lyssna. Inte populärt. Till sist valde hon kakorna. I dag säger hon: "Jag kan inte vara med i en rörelse som bygger på självförakt."
Man önskar att Fanny Ambjörnssons Rosa. Den farliga färgen hade varit där för oss, femme-feministerna, då. Innan vi gav upp. En viktig bok: för att den leder i bevis hur föraktet för det feminint kodade lever inte bara i mainstream-samhället, bland föräldrar med halvsmälta genusidéer, utan också inom vänstern och hbtq-rörelsen.

Det hedrar Ambjörnsson att hon tar rygg på fenomenet. Hon gör det inifrån, som känd genusforskare, med akademiskt lågmäld elegans. Men för den som tittat in i rörelsens förstenade hjärta är det rosa problemet inget nytt.
Jag lär inte vara den enda som stötts bort av den postmoderna feminismens fixering vid klädkoder och sexualitet. Ett olustigt minne bland många är women-only-partyt som hölls till Valerie Solanas ära i Stockholm, under kvinnosakens renässans på 00-talet. Operation Utmobbning drog genast i gång. "Vad gör du här?", frågade en högt uppsatt hbtq-kvinna. "Det här är ju en separatistisk fest." Med andra ord: fel styling. Feminint kodad. Inte utklädd till man, som de andra.
En rosa Björk. Foto: Laurent Rebours
Ambjörnsson visar hur samma bakvända sexism, gammal som patriarkatet, utövas med rosa som symbol för feminismens antikrist: det internaliserade kvinnoförtrycket. Detta genom att samla vittnesmål från småbarn och deras föräldrar om hur en tunn rosa linje skiljer lärda från obildade, medelklass från white trash, vinnare från förlorare - om det så är i dagisåldern.
Barnen som älskar rosa beläggs med skam, särskilt om de är pojkar. Det är för gulligt, infantilt, vulgärt, svagt. För kvinnligt, vill säga.
"Jämställdhetspolitiken har i praktiken blivit ett kvinnoprojekt", förklarar Ambjörnsson. "Det är flickorna som ska kläs om, uppmuntras att ta plats och erövra de manliga domänerna." Så för vi vidare föraktet för det feminint kodade till nästa generation: vår rosa skam. Så mäter vi också oss själva mot den manliga normen: duger vi? Nej, inte nu heller.

Och den rosa skammen blomstrar, inte minst i form av hetsjakter på könsförrädare. Förra vintern anklagade Rodeobloggaren Lisa Magnusson på allvar "de hemmaduktiga bloggarna" för att förinta ett sekel av kvinnokamp. "Hemmafruismen", skrev hon (18/1-10) "säger åt dem att ta hobbyer med klassiskt feminina förtecken - inredning, matlagning, mode och shopping". Alltså: feminism och kakor är fortfarande inte okej.
Vad händer med oss när vi förlöjligar det feminina? Hur hamnade vi här, på en plats som faktiskt är mindre upplyst än velourens 70-tal? Bör de alltför kvinnliga kvinnorna få en egen Pridefestival? Boken väcker frågor, utan att ge några entydiga svar. I stället får vi en rapport från den rosa förskingringen. Där en färg är så farlig att den gör en flicka till offer, en pojke till gay.

Men rosa ger också kraft. Samma flicka kan bli prinsessa i sitt eget ljuvliga universum. Med lite rosa i rätt sammanhang kan en viss sorts män framstå som intressanta. Sedan har vi femme-inisterna, en militant liten grupp som reclaimar själva offerplatsen: det rosa rummet. Som 60-talets svarta pantrar, nu i My little pony-skepnad.
I förlängningen handlar det om vad som tog kål på det stora feministiska projektet, trots Gudruns monumentala fanklubb. Om varför man som feminist, varken queer eller Tiina Rosenberg-snaggad - och ändå, märk väl, förbannad på patriarkatet - minns tredje vågen-feminismen med av-smak. Man fick inte älska sin inre flicka, helt enkelt. Författaren går inte så långt som att ge henne ovillkorlig upprättelse. Men hon väcker hopp om en ny, rosa gryning. Kanske blir den till och med skamlös?

Salka Hallström Bornold
kulturen@expressen.se

Salka Hallström Bornold är modejournalist och författare.