Det finns inga oljepengar för att avlöna Dawit Isaaks fångvaktare. De som styr Eritrea har hållit honom inspärrad i 2050 dagar. Men regimen som 2001 krossade alla oberoende medier borde inte ha råd med ett så utmanande beteende.
Annat hade det varit om Eritrea suttit på oljereserver. En regim med sådana tillgångar kan överträffa Eritrea många gånger om i övergrepp och förtryck och ändå ha villiga oljebolag på kö. Se bara på Sudan. Alla oljebolag vet vad den regimen gjort i Darfur. Där är ändå tillräckligt många som bjuder ut sig, från Kina, Malaysia, Österrike. Och så schakalerna, sådana som Lundin Petroleum, som strövar fram och åter mellan världsekonomins sumpigaste tassemarker och utrikesdepartementets eller det riktiga näringslivets finare salonger.
Oljebolagen ger Sudan immunitet mot krav på mänskliga rättigheter, även på Pressfrihetens Dag. Skulle krav utifrån ställas på frihet för journalister i Sudan att rapportera om Darfur så faller de platt till marken.
Eritrea har inga sådana finansiärer eller en skyddande krets av råvarulobbyister. I tabeller över olje- och gasreserver har Eritrea bara nollor. Lundins är visserligen där och nosar, men ger inte mycket för regimen att ösa ur. Lundins har tio procent i något som kallas Sunridge Gold och som inte öppnat en enda gruva än.
De första 1000 dagarna av Dawit Isaaks fängelsetid kan Eritreas härskare ha tolkat rapporterna från Sverige som att man inte bryr sig om svarthyade svenska medborgare om de sitter inne för sådana likgiltiga saker som att tro på det fria ordet och fria val. Den bedömningen kan de inte längre göra i Asmara. Dawit Isaaks frihet är en viktig sak för Sverige. Hur det går för honom avgör inställningen till Eritrea många år framåt.
Ledningen i Asmara försöker undvika all onödig hänsyn till omvärlden, och Sverige är ett litet land långt borta. Det är bara det att Sverige är med i något Eritrea inte har råd att komma på kant med, nämligen EU.
Hade regimen haft oljeimmunitet kunde den ha litat på att tillräckligt många oljebolag i tillräckligt många EU-länder skulle haft lyhörda utrikesministrar att vända sig till. Men nu är oljan ingen förevändning för passivitet.
Kan verkligen en diktatur hålla Dawit Isaak och många andra samvetsfångar inspärrade, men i alla fall hämta pengar ur EU:s budget? Jo, sedan 2003 har Eritrea sexårsavtal med EU om ekonomiskt stöd. Det avtalet var en monumental politisk blunder, hos EU-kommissionen och svenska UD. Eritreas regim kunde krossa demokratiseringen 2001, ställa in valen, fängsla alla oberoende journalister, och ändå få ett långt biståndsavtal. Här är en del av förklaringen till att de styrande i Asmara tagit lätt på risken att Sverige får EU att ta fram ekonomiska tumskruvar.
EU:s möjligheter att öka trycket på Eritrea, och att öka det avsevärt ifall fler av de fängslade journalisterna dör i fängelset, är i själva verket stora. Förutom att dra in bistånd kan EU ingripa mot regimens beskattning av eritreaner i exil. I dag samlas pengar in i Europa och placeras på konton inom EU varifrån regimen betalar vapenköp. Det penningflödet kan EU stoppa.
Men det verkar inte som om Asmara fått rätt signaler från Bryssel. Medan Dawit Isaaks fängelsetid gick mot och passerade 2000 dagar förhandlade EU-kommissionen om ett nytt flerårsavtal och nya, friska pengar till regimen.
Nytt avtal och de fångna kvar i fångläger verkar vara en omöjlighet. Några EU-länder sätter väl till sist stopp om kommissionen fortsätter att ge pengar medan de fångna journalisterna förblir inlåsta eller plågas ihjäl.
Men det är inte bara i Asmara som man kan undra hur det egentligen står till med det demokratiska engagemanget i de europeiska demokratiernas klubb.
Åke Wredén
kulturen@expressen.se
Fotnot: Åke Wredén är tidigare politisk redaktör för
Nerikes Allehanda och numera frilansskribent.
