Författaren Michail Sjisjkin. Foto: Jevgenija Frolkova
Författaren Michail Sjisjkin. Foto: Jevgenija Frolkova

Fängelsedikt

Publicerad

Att vara anhörig till en inspärrad författare är att se människan framför orden.

Michail Sjisjkin skriver exklusivt för Expressen om poesins villkor i ett centralryskt fängelse.

En författare, även den som ännu inte skrivit en rad, sluter en pakt med ödet och tar emot allt som en gåva, som en rikedom. Familjens glädjeämnen och sorger, besvikelser och förlustelser, död och födelse - allt blir de framtida ordens dagliga bröd. Krig, fängelse, smärta och blod - allt som plågar kroppen och själen är fruktbart för texten. De stora böckerna är likgiltiga för deras författares mänskliga lycka eller olycka.

"Om ni bara visste ur vilket skräp dikterna föds utan att känna någon skam..."

Vardagslivets skräp? För dikterna kvittar det lika. Men Anna Achmatovas dikter föddes inte ur vardagens livspussel, utan ur de prövningar som ödet generöst skänkte den här kvinnan: makens arkebusering, sonens arrestering, förföljelserna och förödmjukelserna, publiceringsförbudet, oron för de närstående, sorgen över de oskyldiga som dödades. Det är omöjligt att föreställa sig Anna Achmatovas poesi utan hennes öde.

Hur hade Marina Tsvetajevas poesi sett ut om hon fått leva ett annat liv, och inte det som förstördes?

En av 1900-talets bästa ryska böcker, "Berättelser från Kolyma" av Varlam Sjalamov, hade helt enkelt inte blivit skriven om författaren inte gjort sina ohyggliga lägererfarenheter.

Jagade och förföljda författares liv och död är en ofrånkomlig del av deras verk. Visst, om Andrej Platonov, Isaak Babel, Michail Bulgakov, Osip Mandelstam och hundratals andra poeter och författare som levt ett liv fullt av lidande hade fått ett lättare och lyckosammare öde, så skulle de ändå ha skrivit. Men det skulle ha blivit helt andra böcker. Och då skulle mänskligheten inte ha fått de stora texter som i dag utgör vår världslitteratur. Och det är just dessa texter, födda ur lidandet, blodet, förnedringen och smärtan, som gör mänskligheten mänsklig.

Ur litteraturhistoriens perspektiv är alla författare och poeter redan döda, även de som fortfarande lever. I valet mellan orden och författarens mänskliga lycka väljer historien alltid orden. För den är orden viktigare. En författare försvinner alltid förr eller senare, medan orden blir kvar.

Att orden är viktigare än den egna lyckan, det accepterar den skrivande - om det är en riktig författare och en riktig poet, för han eller hon minns ju alltid pakten med ödet: att författaren måste ta emot allt som en gåva. Med Joseph Brodskys ord:

"Så länge man inte täppt till truten på mig med lera kommer det bara att höras tacksamhet ur den."

Alla stora böcker är ord av tacksamhet.

Men en författare, en poet, har också närstående. Och de har ett helt annat perspektiv än litteraturhistorien. För dem är en kär, älskad människa viktigare än orden.

Min bror skrev sina bästa dikter i fängelset.

Hans brev från fängelset var digra, fullskrivna blad ur skolhäften. "Jag känner själv", skrev han, "att mina texter har förändrats. Liksom innehållet. Och det är jag tacksam för."

Man tillät två besök om året. För stora pengar hade mamma lyckats ordna en placering i Centralryssland, i Lgov, bara en natt på tåget hemifrån, så att hon skulle kunna resa och besöka honom, men hon kom inte iväg en enda gång. Hon hade fått cancer och måste genomgå den ena operationen efter den andra. Så jag fick resa ensam.

Jag minns mycket väl hur jag åkte på vår första "dejt".

Rum nr 7: två britsar, ett bord, två stolar, en back. I backen låg kastruller, stekpanna, tekanna. I bordslådan böjda bestick, skedar av oxiderat aluminium. Kackerlackor. Fängelselukten är speciell. Jag var beläst på den lukten.

I breven till mamma bedyrade han att maten var skaplig, att arbetet i fängelseverkstaden var tröttsamt, men inte tungt, att allt var i sin ordning. Jag anade att allt detta var för mammas skull, som om han ville stödja henne, lugna henne. Så var det nog också. Han såg vissen ut, hyn hade mörknat, blivit rynkigare. Och pekfingret på vänster hand var borta.

Sasja log:

"Äsch, det där...! Jag slumrade till vid stansmaskinen på ett nattskift."

Och det var ovant att se honom i lägerkläder: svart jacka med nummer, lädertofflor.

Fångarna fick bara gå till toaletten, och medan jag snackade in mig hos gummorna i köket låg Sasja på sin brits och åt tårta i väntan på kyckling. Besöket varade i två dagar, hela tiden kokades och stektes det i köket, och i rummen åts det utan ände. En mage som sedan länge är inställd på ransoner och portioner kunde givetvis inte smälta alltihop, och Sasja måste ofta springa bort till änden av korridoren.

På natten kunde ingen av oss sova. Sasja låg oavbrutet och vred på sig, sedan steg han upp, gick till bordet och skrev ner någonting.

Nästa dag låg vi och vilade oss på britsarna. Hela dagen läste han sina dikter för mig.

Genom fönstret syntes ingenting på grund av "munkorgen", utom de grå strimmorna av himmel, och min bror frågade vad som fanns på gatan utanför fängelset.

Sedan skrek de:

"Sjisjkin!"

Han sjönk ihop, drog in huvudet, ansiktet blev till sten. Sasja lade händerna på ryggen och gick med snabba steg, tofflorna smällde mot golvet.

Sedan förflyttades han från Lgov till Ivdel i norra Ural. I varje brev bad han oss att skicka varmare kläder. Till mamma skrev han också att hon ovillkorligen måste vänta ut honom.

Hon kom att vänta i fyra år. Han återvände i augusti, mamma avled två dagar senare. Om min bror hade återvänt, säg, i december, så är jag övertygad om att mamma skulle ha hållit ut också till december.

Ännu en dag som får levas med en älskad människa är viktigare än alla ord på jorden. Kärleken har sin egen pakt med ödet.

 

Michail Sjisjkin

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag