Gunilla Brodrej hoppar av Grammisjuryn och gläntar på förlåten.
Grammofonindustrins kris avspeglas i Grammisprisets devalvering. I kväll får branschen fira ostört på Münchenbryggeriet i Stockholm underhållen av Dead by april. Ingen tv-kanal sänder. Grammispriset är dött i april.
I år är det mitt tredje och (genom den här artikeln) förmodligen sista år i juryn.
Juryarbetet sköts individuellt och helt och hållet på nätet. Det är ett drygt jobb om man gör det ordentligt. Annars går det ganska fort.
De senaste åren har juryn suttit uppflugna på läktarplatser i Globen, på säkert avstånd från galafesten, och i reklampauserna vandrat ut till en egen bar där man kunnat köpa sin egen sprit och roat sig bäst man kan. (I år får vi sitta i ett separat rum och titta på en storbildsskärm.) Förra året avgick chartrade bussar från Globen för en gemensam efterfest på Berns. Det var svinkallt då också. En desperat bussvakt vrålade förhållningsorder för att förhindra dödsfall, medan den musikaliska församlingen behöll den sorglösa TV4-stämningen och tryckte sig mot bussen som en väldig skolklass.
Musikerna och kompositörerna från det klassiska fältet, jazzen och folkmusiken såg jag överhuvudtaget inte till, deras priser delades ut utom räckhåll för såväl jury som TV4-tittare.
Innan priset fullständigt faller i glömska vill jag synliggöra de klassiska nomineringarna. I år finns två särskilt hörvärda stycken på skickliga kammar-ensemblen Sonanzas skiva Unheard of – again. Mattias Lysell har, inspirerad av en cantus firmus av Palestrina, komponerat ett drömskt stycke, Gilded Splinters som tillsammans med Henrik Strindbergs flödande och repititiva Tidslinje på samma platta verkligen förtjänar grammisen. Båda arbetar sublimt med upprepningar och skulle lyfta vilken film som helst till baggenivå. Kungliga filharmonikernas cd med Mahlers nia är det finaste eftermäle som Alan Gilbert kunde lämna efter sin tid som chefsdirigent. Stenhammarkvartettens Larsson-skiva är riktigt trevlig, liksom Mats Bergströms utmärkta Tárrega-platta. Kompositören Ylva Skogs Terra Firma är lite för ojämn i sammanhanget. Men vem bryr sig?
Grammis måste gå upmarket, juryerna göras mindre till formatet, vara fler till antalet och tydligare profilerade med ledamöter som måste diskutera och motivera sina val, gärna i tv som en djupare variant av schlagerpanelerna. Tv-programmen kunde gott produceras av Musikministeriets Carl Tofft. Först då kan priset bli vad det utger sig för att vara – Sveriges viktigaste.
