När Christian Zell som Gomez Addams frågar sin Morticia: "Är du olycklig älskling?" och hon med största njutning svarar: "O ja, fullständigt!" är det halloweenhögtiden i ett nötskal.

Där julen hyllar kristendom, födelse, sunda familjevärderingar och (tillkämpad) lycka står halloween för döden, det karnevaliska queerskapet och om att bli vän med livets onda andar innan det är för sent.

Om julen är verklighetens folks högtid är halloween overklighetens - i Sverige ofta bortviftad som "det är ju ändå mest en barngrej".

Men vi behöver alla halloween för att få lufta vårt inre freak i alla fall en gång om året, och de som har förstått det i höst är musikteaterbranschen.

I Sverige och dess omedelbara närhet spelas just nu inte mindre än fyra halloweenvänliga föreställningar på temat monster: musikalen Familjen Addams på Östgötateatern, operan The elephant man på Norrlandsoperan samt två nyskrivna Draculamusikaler - på Uppsala stadsteater och på Tivoli i Köpenhamn.

I Familjen Addams programblad pryds en helsida av en teckning av Addamsfamiljens upphovsman, serietecknaren Charles Addams:

Addamsarna befinner sig på hustaket i färd med att hälla kokande vatten över en grupp inte ont anande carol-sångare. För mig liksom för de många andra som hat­älskar julen varje år är den bilden en befrielse.

Och att så många teaterhus lyfter upp monstertemat på sina scener i år är en seger för kampen om rätten till annorlundaskapet. Eller hur det nu var.

För samtidigt som monstret kliver upp på tiljan måste det tydligen putsas till och av-freakifieras. Elefantmannen i Umeå har blivit av med det mesta av sin missbildning och fått en röstförvrängning i stället. Uppsala-Dracula har berövats sina huggtänder och mantlar med rött foder. Säkert i all välmening, för att undvika objektifiering och freakshow på ojämlika villkor. Men kanske har monstret förlorat sin egenart på kuppen – och publiken sin rätt till densamma genom identifikation med den avvikande.

Familjen Addams i Norrköping däremot, har i regissören Mattias Carlssons händer fått ikläda sig all den monsterkitsch som Elefantmannen och Dracula aldrig får i år – och jag kan inte låta bli att älska dem för det.

Hos dem lever liken, dödskalle­tänderna skallrar, Wednesday och hennes pojkvän leker dödliga maktlekar och njuter av det, och till och med den amerikanska hemmafrun får sin stund av dio­nysisk monstruositet. Samtidigt är Familjen Addams en saga om tvåsam, heterosexuell förhållandelycka - det ska också sägas. Tills onkel Fester med sin oklara sexuella inriktning blir kär i månen och gör den på smällen.

På detta sätt böljar föreställningen fram och tillbaka mellan norm och icke-norm, och jag och alla andra som i vuxen ålder fort­farande knappt står ut när barn eller fulla vuxna stirrar ner oss kommer aldrig att sluta behöva se det där. (Mig händer det rätt ofta, de undrar om jag är tjej eller kille för att jag har kort hår. Bland annat.)

Människan behöver nämligen all hjälp hen kan få för att kunna njuta samtidigt som insikten slår till: i någon annans ögon är man alltid ett freak.

Och det är okej. Kanske till och med bra.