Det är slående hur trist det är att läsa andras dagböcker, oavsett om de handlar om relationer eller praktiskt vardagsliv. Det är också slående trist att läsa sina egna.
I min familj finns en gedigen dagbokstradition, själva urkunden är min norska pappas Hyttebok. Den handlar mest om vädret. Jag vet mer än jag borde om vädret i Sör-Trönderlag de senaste 50 åren.
Själv för jag en husbok över min tillvaro i Hälsingland. Den handlar också om vädret, plus om renoveringar, djuren & barnen samt middagsmaten. Den är närmast katatoniskt torftig: inget inre liv, ingen omvärld heller. Den enda yttre omständighet som nämnts genom åren är Mette-Marits bröllop, av någon anledning tyckte jag tydligen att detta var den enda väsentliga världshändelsen under 00-talet.
Mitt eftermäle när framtida släktingar hittar husboken blir alltså följande: surtant utan själ, gravt ointresserad av samhällsskeenden, svårartat fixerad vid väderlek, byggmaterial och husdjur och dessutom lagade hon jävligt trist mat åt sina barn.

Den här lakoniskt pragmatiska dagbokstraditionen är inte ett dugg ovanlig. I dag finns motsvarigheter överallt på nätet. Skillnaden är att dessa bloggboksförfattare faktiskt på fullt allvar tror att deras själ bor i dagboken, hur ytlig texten än är. Att det rapporterande offentliggörandet av privatlivets shopping, partyn och arrangerade upplevelser automatiskt skapar nåt slags möte mellan jaget och läsaren. Att man, bara genom att synas, också finns.
Det är inte bara dagboksförfattare på nätet som tror att nuets ryckningar i skissform automatiskt går hand i hand med själen. Författarbiografer och litteraturvetare brukar ofta bli överrumplade av att kanoniserade genier har ett så torftigt själsliv och ett så markant ointresse för omvärlden i sina dagböcker. Vad litteraturvetarna har missat är att dagboken till sitt väsen är ett otympligt forum för att gestalta såväl yttre som inre liv.
En dramatikers dagbok av Lars Norén borde vara en bra utgångspunkt för den som letar efter människosjälen i det spontant nedtecknade livsförloppet. Jag är ett fan av det mesta i Noréns produktion, men har ingen bild alls av individen bakom den.
Och jag gillar Noréns bok. Den har ett rasande tempo. Jag lär mig något om de för mig mystiska områdena skådespeleri och regi. Men någon bild av Lars Norén som människa får jag inte. Jag får rätt intim information om hans sexliv, hans konsumtionsvanor och hans ångest, men som person förblir han ett spöke.

Jag misstänker att det är meningen. Lars Norén i dagboken är ingen individ, tvärtom, han är en Envar. Jag kommer att tänka på H P Lovecrafts sätt att skapa skräck, tekniken att gestalta tomhet genom en språklig fernissa av manisk överlastning. Lovecraft arbetar, precis som Norén, med det svarta hålets tomma depression utklätt till meningsfylla. Och i grunden ligger Noréns dagböcker inte alltför långt bort från min egen husbok.
Med den skillnaden att jag aldrig skulle ge ut husboken. Hur tänkte Norén, vad är det han vill förmedla? Och varför gav Joyce Carol Oates ut sin jättesega dagbok, översatt till svenska förra året?
Det skulle kunna vara av samma anledning som folk utan tillgång till förlag lägger ut sina dagliga aktiviteter på nätet: hjälplöst bekräftelsebehov. Men i så fall kunde väl Oates åtminstone bjuda lite mer på sig själv. Recensenten Maria Sveland drabbas av ”akut uttråkning” eftersom ” Oates själv är så påtagligt frånvarande bland all namedropping, uppräkningar av middagar, cocktailpartyn och bjudningar…”.
Nej, Oates om någon borde veta att sån info inte duger för att inhämta uppmärksamhet och skapa suggestion kring sin person, det behövs lite karisma också om man vill stärka sitt narcissistiska varumärke.

En annan möjlig drivkraft är att man vill påverka historieskrivningen. Årstafruns dagböcker, snart aktuella som bakgrund till en biografi som kommer ut i höst, är ett ovärderligt dokument från övergången mellan 1700- och 1800-tal. I motsats till den traditionella historieskrivningen, mest fokuserad på maktspel och positionering mellan gubbar, rinner det riktiga livet in i historien genom vittnesmål som Årstafruns.
Tage Erlanders dagböcker är ett annat exempel. De är fascinerande som dokument över det moderna Sveriges framväxt, och i efterhand också en sorgeskrift över socialdemokratins förlorade intentioner. Men det mest intressanta är att Erlander skrev dem enbart för sig själv, inte med tanke på historieskrivningen.
Så var det till en början med Lars Noréns dagböcker också, men idén om publicering vaknar efterhand, det framgår av materialet. Jag upprepar: varför? Ok, han får så sinnessjukt bra betalt att Bonniers måste dra åt strypsnaran om hela sin lyrikutgivning (skitstövel!), men det är nog inte huvudanledningen. Handlar det om att Norén, och för den delen även Oates, vill vara med och styra sin image i framtidens ögon?

Jag tror inte det är så enkelt. Dagbokens/jagbokens ekande tomhet av jagbrist är gäckande. Var jag än finns, så inte är det där. Publiceringen liknar en bön om att någon annan ska se det man själv inser inte finns där. Men vem är i så fall någon annan? Förr kunde det vara gud, men nu har den bistert allseende blicken från ovan övertagits av det horisontella nätets eller publikens splittrat kryllande fasettögon.
Dagböckerna i bloggosfären tror sig skapa själfullhet genom att kopiera den själlösa rapportstilen, men vad som uppstår är ett varken-eller. Bara framtiden kan utvisa om detta varken-eller är en innovation eller ett själlöst missfoster. Men jag har mina aningar: bloggosfärdagboken är en direkt spegling av konsumtionssamhällets narcissism, och själva grejen med narcissismen är att den försöker ersätta kunskaps- och erfarenhetsmänniskan med en persona baserad på fasadbyggen och individualitetsmarkörer som kan köpas.
Förr var dagboken hemlig och intim, närmast en mystisk praktik, nu är den något man helst visar upp för hela mänskligheten. Förr pratade man med sig själv och det inre jag som är större än självet, det som vissa alltså kallade för gud, nu skriker man ut sitt värde på omvärldens grymma personlighetsmarknad.
Finns det ens längre någon skillnad mellan betraktelse och att bli betraktad, mellan kontemplation och konsumistisk självbespegling?

Jag tror att dagboken är en sorgebearbetning, ett sätt att stå ut med omöjligheten att leva i nuet.
Alltså, du vill egentligen inte leva i nuet. Du vill inte det, även om du tror det för att det är så inne med mindfulness just nu. Den som lever i nuet saknar medvetande. Som ett djur, fast så taskig syn på djuren är det inte okej att ha egentligen, till och med djur lever till stora delar i sitt känslomässiga minne, i resonansen av sin tidigare erfarenhet. Att leva i nuet är inte eftersträvansvärt, man blir bara dum av det.
Dagboken åskådliggör detta för sin författare. Skärp dig och lita på ditt minne, säger den, lita på att du finns som mest när du inte syns, när du spökar som en eftertänksam skugga tre steg efter dina egna handlingar och tankar. Det är bara reptilhjärnan som gillar att vara spontan.
”Carpe diem” är det mest korrumperade visdomsord jag kan föreställa mig i dagens läge. Propagandan för att leva i nuet är marknadens och kretditekonomins mest köpstarka argument, och det mest avgörande, eftersom den som inte lever i nuets snabba kickar inte heller har någon lust att shoppa. Nuet är konsumtionssamhällets nav.
Bloggdagbokens väsen ligger i nuet, den är inte så intresserad av att i efterhand backa upp minnet och det långsiktiga perspektivet som man skulle kunna hoppas. I själva verket är den är en explosion i konstruerad nukänsla, självnärvarons egokick i nätets offentlighet – just nu, när jag skriver det här, syns jag faktiskt, det vill säga köper mig en känsla av att vara vid liv. Det är inte 15 minutes of fame, det är halleluja moment of ögonblickligt utslocknad fame, alltså ren desperation.
Minnet är en helt annan historia. En händelse i minnet är väsensskild från samma händelse i dagboken, den tillsatta ingrediensen är nämligen mognad. Dagboksbloggosfären är en jättelik dumhjärna utan innehåll, ett mindfulnessmonster utan mognat medvetande, en blobbmobb av ylande primärprocesser, en världsomspännande fettbebis som ska ha ALLT NU.
Dagboken letar efter sin människa, men det tar nog ett helt liv att inse att min människa inte kommer att dyka upp i den. Själen sysslar med annat. Dagböcker fjärmar oss från själen. Självbiografierna fjärmar oss från själen.

Det senaste decenniets självutfläkartrend är egentligen motsatsen till vad den utger sig för att vara. Den är ett sätt att göra oss ensamma. Den är ett sätt att distansera oss från varandra. Den är ett uttryck för skräck snarare än intimitet.
Det är förstås ingen slump att jag kommer att tänka på skräckförfattaren Lovecraft i samband med Lars Noréns privatliv. I Noréns poesi och dramatik ser jag människan, i dagböckerna den lovecraftska överladdningens frenetiskt tomma ensamhet. Den ensamhetsgestaltningen är förstås också av intresse, men inte av de skäl vi tror. Vi kommer inte närmare oss själva genom den, tvärtom ser vi oss själva på allt större avstånd.
Om själen bor någonstans, om möten med mig själv och andra ens är möjliga inom konsten, så blir de till där jag uppfinner mig själv som en annan.
Fiktionen har fortfarande det minne i behåll som dagboksjaget håller på att konsumera sönder. Om själen finns, så bor den i fiktionen.