Lars Sjöberg ser Marinskijteaterns sceniskt säkra Fallet Makropoulus på Operan.
I gårdagens DN trodde en av Östersjöfestivalens främsta tillskyndare, Esa-Pekka Salonen att det inte fanns gränser för den mänskliga fantasin. Men jag undrar om inte "evigt" är ett lika ofattbart begrepp som "intet". Före Big Bang fanns inte ens tomhet, smaka på det. Och fick man möjlighet att välja mellan evigt liv och evig död, så valde man nog efter visst övervägande det sistnämnda.
Emilia Marty, född Elina Makropoulos, är 337 år gammal och väljer att med receptet till sitt livselixir i handen att sätta punkt. Leo? Janáceks Fallet Makropoulos från 1923 - i Stockholm introducerad på 60-talet under titeln Testamentet - tillhör förra seklets starkaste och mest betvingande operor. Här finns inga "nummer", inga ensembler, arior eller recitativ, ingenting operakorrekt, bara musikaliserat tal och prat som smyger sig ner i i orkesterdiket och antar melodiska gestalter och gnagande motiviska formler. Det är så smärtsamt vackert gjort att man får lust att lära sig tjeckiska enbart för Janáceks skull.
Inget fel på de senaste Östersjöfestivalernas konsertoperor i Berwaldhallen. Men i år hade S:t Petersburgs Mariinskijteater under Valerij Gergiev åter med sig två verk som kunde härbärgeras på vår jämförelsevis allt trängre kungliga operascen. Maestro Gergiev som hastigt insjuknat sände inför Fallet Makropoulos dels en varm hälsning till sin alltid lika uppskattande Stockholmspublik, dels en troligen fullvärdig ersättare på pulten vid namn Mikhail Tatarnikov. Jag vill inte skylla de ibland alltför våldsamma orkestereruptionerna på någon av dem utan antar att husets akustiska tillkortakommanden är något man får ta längre tid på sig för attbemästra. Men Mariinskijs artister är häpnadsväckande säkra, sceniskt såväl som musikaliskt, framför allt Jekaterina Popova som Emilia Marty - rädd för döden men utled på livet, oförskämd och ful i mun, i desperat jakt på det dokument som kan ge henne ytterligare trehundra år av ensamhet. Hennes sublimerade avsked när hon framför en långsamt fallande ridå erbjuder publiken livselixiret var så nära äkta katharsis man kan komma.
Regin signerad Graham Vick bjuder liksom Richard Hudsons scenografi inte på några större överraskningar. Fallet Makropoulos brukar se likadant ut vem som än svarat för stramt och stiliserat Prag anno 1922. I förstone tyckte jag allt att man kunde framfört denna knappt spelfilmslånga opera som enaktare men inser nu att Janácek är emotionellt för stark och kräver sina två pauser för fysisk och psykisk andhämtning.
