Rättens ordförande, rådman Hjalmar Forsberg, är bekymrad. Om huvudförhandlingen mot Anna Odell hade ägt rum en vecka senare, meddelar han, hade den kunnat hållas i det nyrenoverade Rådhuset. Nu får vi hålla tillgodo med en mindre bemedlad reservlokal, av en händelse samma som härbärgerade Pirate Bay-rättegången.
Det finns flera skäl än rådmannens att vara bekymrad över denna rättegång. ”Yttrandefrihetens vänner borde vara där”, skrev Per Wirtén i våras i Expressens stora och viktiga debatt efter åtalet mot Odell: ”Vilka konsekvenser får en fällande dom för wallraffandet som metod? /…/ Kan det innebära att vissa typer av journalistiska undersökningar i praktiken förbjuds i Sverige?”, frågade sig Wirtén och fick medhåll av professorn i straffrätt Thomas Bull: ”Journalister kommer att bli mer restriktiva. Vem vill bli brottsling?”

Anna Odell själv avslutade gårdagens huvudförhandling på samma linje, men menade att det var hennes egenskap av konstnär som var mest graverande: ”Om jag hade varit journalist, eller ännu mer manlig journalist så tror jag inte att jag hade suttit här i dag”.
Det har hon förmodligen rätt i; det är symptomatiskt att de DN-reportrar som i våras fejkade förkylning för att påvisa brister i utskrivningen av antibiotika inte – trots att de använde samma metod som Odell – blev föremål för vare sig polisanmälan eller åtal.
Tillkomsten av själva polisanmälan är också en av de saker som Odells advokat Claes Borgström skjuter in sig hårdast på. Det är en grym ironi att Borgström gör avbrott i arbetet med en av rättssystemets verkliga och mest aktuella utmaningar – mordtragedin i Stureby – för att ta sig an detta fall med avsevärt lindrigare straffvärde.
Den som tror att han har en enkel uppgift har dock missförstått det mesta. Borgström ber rätten att överväga en avancerad tillämpning av yttrandefrihetsgrundlagen och rotar reda på en gammal bok i straffrätt med begreppet ”social adekvans”, som ska kunna tillämpas för straffvärda handlingar med ett prisvärt syfte. Det kanske inte ska finnas en straffrättslig frizon för konstnärer, argumenterar Borgström, men väl ett ”specialutrymme”. Den debatt som Odells verk lett fram till är – alltså – socialt adekvat.

Hos vittnena har känslorna successivt svalnat sedan den där januarikvällen i vintras. Vårdpersonalen på S:t Görans psykakut berättar nu att Anna Odell har ”sprattlat” med benen, vilket är något annat än de bett, sparkar och spottloskor som det talas om i förundersökningen.
Det är begripliga och trygga vittnesmål från skickliga yrkesmänniskor – poliser, skötare och läkare – som gjort sitt jobb. Anna Odell erkänner våldsamt motstånd men inte att hon handlat bedrägligt. De enda reella merkostnader för samhället som åklagaren kan styrka är två ampuller Stesolid à 17,60 kronor styck.

Ändå ligger fallets kärna i motiven bakom att det överhuvudtaget gjordes en polisanmälan. Anna Odell polisanmäldes hela fem dagar efter gärningen, inte för att hon hade ställt till med någon ekonomisk, psykisk eller fysisk skada (vilket hon inte har) och inte heller för att hon agerat oetisk (vilket hon har). Hon polisanmäldes för att några av de inblandade – påeldade av S:t Görans dåvarande överläkare David Eberhard – blev retroaktivt rosenrasande när den mediala stormen började vina mot konstnären. En jävla konstnär! Som inte ens hade vett att måla tavlor!
Samma konstnär kommer nu alltså – med all sannolikhet – att fällas till ansvar för brott, i grunden beroende på att hon är just konstnär.
Det är ingen liten sak. Tingsrättens dom kommer att säga något viktigt om friheten i Sverige. Den gäller oss alla.