DIRIGENT. Mark Zuckerbergs skapelse påverkar det offentliga samtalet i större utsträckning än Facebooks hatposter. Foto: Kay Nietfeld / Pool / Epa / TT
DIRIGENT. Mark Zuckerbergs skapelse påverkar det offentliga samtalet i större utsträckning än Facebooks hatposter. Foto: Kay Nietfeld / Pool / Epa / TT
Anna Hellgren. Foto: Mikael Sjöberg

Anna Hellgren.

 Foto: Mikael Sjöberg

Facebook har kapat det offentliga samtalet

Publicerad

Problemet med Facebook är större än näthatet som frodas på sajten.

Anna Hellgren synar algoritmerna som styr det offentliga samtalet.

Visst är det djupt stötande att Facebook regelbundet plockar bort bilder där kvinnliga bröstvårtor syns, medan man glatt låter rena dödshot och hets mot folkgrupp vara kvar. Men de senare, måste påpekas, är redan förbjudna enligt svensk lag och borde utredas och lagföras av ett moderniserat rättsväsende: i majoriteten av fallen finns både namn och bostadsort att tillgå på näthotarna.

Det är svårare att erkänna hur samma Facebookmekanismer som premierar vulgära hatposter också påverkar journalistiken. Oavsett om det gäller öppna brev till ministrar som "har delats 150 000 gånger" eller buzzfeedlistor över sexuella praktiker påverkar Facebooks till synes intuitiva algoritmer både utbud och vem som läser vilken artikel.

Jag säger inte att Facebook har skapat det högljutt polariserade offentliga samtalet, eller ens att det senaste årets totala fixering vid migrationsutspel och flyktingpolitik är en medveten anpassning till interaktionsmatematik, men sajten har definitivt underblåst det.

 

LÄS OCKSÅ: Facebook gör oss fegare än förr

 

Minsta unge med en smart telefon vet vilka inlägg som får andra människor att kommentera eller trycka på gillaknappen. Och vilka som gör människor arga. Bebisar - glada likes och hurrarop, flyktingpolitik - bekräftande och arga reaktioner, beroende på mottagare.

Det här vet förstås Facebook också, eller rättare sagt människorna vars jobb det är att hålla kvar användarna på sajten. Deras algoritmer premierar både användare och poster som väcker många reaktioner, det vill säga ju fler som reagerar på en postning - desto fler kommer att få se den högt upp i sitt flöde. Facebook försöker helt enkelt vaska fram den post som inte bara är mest trolig att få dig att reagera, utan också en som får dig att stanna längre än ett snabbt klick på gillaknappen.

Den genomsnittliga Facebookanvändaren märker algoritmerna genom att vissa vänners inlägg visas oftare än andras, medan vissas knappt syns alls. Algoritmerna tar också hänsyn till hur aktiv vännen i fråga är och hur många gånger ni kommunicerar med varandra. Facebook försöker också ringa in användarens intressen, så att hon till exempel ser fler politiska budskap som överensstämmer med den egna uppfattningen, och färre som säger emot.

Det vill säga: den som till exempel tror att invandrare är kvinnoförtryckande våldsmän som tar våra jobb kommer snart tro att alla andra tycker samma sak - eftersom Facebook kommer att mata vederbörande med poster och vänner som håller med.

 

LÄS OCKSÅ: Det bidde inte ens en tumme, Facebook

 

Och det här är en långt större fråga än "vanliga människors" hat, hot och rasism blir tydlig: hur enskilda redaktioners makt förskjuts till Facebook. Världen över lägger medieföretag enorma resurser på att lista ut exakt hur algoritmerna fungerar - ingen vet utanför Facebook - för att på så vis kunna maximera antalet potentiella läsare.

Men ett modernt mediehus vet tillräckligt mycket för att räkna ut vilka artiklar som kommer att gillas, delas och väcka engagemang - och i förlängningen locka både annonsörer och lojal publik till det papperslösa mediesamhälle som väntar de flesta, men som få lyckats göra lönsamt.

Sajtens infrastruktur gör Facebook - åtminstone för tillfället - till den enskilt viktigaste faktorn för massmedier som vill överleva. Med närmare hälften av svenskarna som dagliga Facebookanvändare är det ingen underdrift att kalla sajten för den nya löpsedeln. Andelen läsare som tar del av nyheter via en tidnings startsida minskar, de som hamnar på en sajt via en länk i sociala medier, oftast Facebook, är en ständigt växande skara.

Sajtjätten själv satsar hårt på nyhetsdistribution: med verktyget "Instant articles" publicerar jättar som New York Times och BBC - och Aftonbladet och Expressen - numera också artiklar direkt på Facebook, utan omvägen via den egna nyhetssajten.

 

LÄS OCKSÅ: "Gilla"-knappen tas bort från Facebook

 

Om vi bortser från publicistiska dilemman som ansvarigt utgivarskap och kampen om annonsintäkter mellan plattform och innehållsproducent (varken Facebook eller Google är kända för att betala skatt och kan med hjälp av sin storlek dumpa priserna i konkurrens med i sammanhanget mikroskopiska företag som till exempel Expressen eller Dagens Nyheter) finns det ytterligare en problematisk aspekt av Facebookalgoritmerna:

Om ett inlägg har haft en hög andel reaktioner sett till följare läggs nästa automatiskt högt upp i följarnas flöden, men om det i sin tur lockar färre interaktioner kommer avsändaren att förlora i rankning och synas av färre.

Det gäller således att hålla konfliktnivån kokande. Och ju fler följare ett konto har, stora svenska tidningars följare räknas i hundratusental, desto större blir effekten. Och när alla har sekundsnabb tillgång till samma nyhetsnyheter blir det unika materialet, och de unika rösterna, hårdvaluta.

 

LÄS OCKSÅ: Rashatet på Facebook kan hamna i domstol

 

På det här kontot kan de numera forntida "du kan aldrig ana vad som hände sen"-rubrikerna sättas upp, samt förmodligen en stor del av ansvaret för ledarskribentens nya position som digital fixstjärna.

Att utmana "åsiktskorridoren" vad gäller invandring är jackpot, folk blir både arga och glada. Likaså att peka ut tydliga motståndare, "vänstern/högern blundar för *insert valfritt problem*".

Problemet är bara att samma algoritmsmartness som bygger storpublik slår tillbaka tiofalt om man dristar sig att skriva om mindre upphetsande frågor som sjukförsäkringssystemet eller kärnkraft.

Det är lätt att föreställa sig ivern hos skribenter som under lång tid gnetat på i närmast kameral tillvaro.

Folk läser! De delar! Interaktion!

Långt svårare är det att undvika att fastna i den självuppfyllande Facebookalgoritm där ständigt nya brösttoner och "tabubrott" krävs för fortsatta applåder.

För att inte tala om de åsiktsvänner man riskerar att bli beroende av på vägen.

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida