Historikern Eva Österberg skriver om påtvingad tystnad och självvald.
Anita Goldman ser dagens öppenhetskult som ett hot mot demokratin.
För en del år sedan åkte jag på buddistisk retreat. En hel vecka skulle jag - total novis i detta sammanhang! - meditera tillsammans med andra i en stor vacker sal. Klockor och gonggongar ljöd ibland för att markera tiden. Annars var det tyst. Måltiderna intogs under tystnad, vi gestikulerade generat för att få saltet, brödkorgen. Det kändes mycket ovant och ganska löjligt.
Meditationsinstruktionen var till synes enkel, man skulle räkna till tio medan man långsamt andades in och ut. Om annat kom i vägen, skulle man börja på ett igen. Under veckan lyckades jag aldrig komma till tio. För i mitt inre pågick en kakofoni av röster, minnen av samtal eller formulerande av sådant som aldrig uttalats; anklagelser, förklaringar. Sittande på min meditationskudde tio timmar om dagen var jag djupt tagen, ja chockad.
Det var alltså så här det såg ut i mitt inre! Ett ständigt buller, ett oavbrutet tjattrande. Hur kunde jag leva så!
Om detta, den buddistiska kunskapen och tekniken om människans medvetande och om tystnadens helande kraft, skriver historieprofessorn Eva Österberg inte ett ord i sin stora bok om just tystnader.
Det kan bero på att hennes fokus är västerlandet, men även här hos oss finns ju en mycket lång tradition och praktik av människor som frivilligt sökt tystnaden i kloster och andra former av retreater, men den behandlas tyvärr ganska ytligt. Inte heller den andra extremen - vår samtids oavbrutna och högljudda pladdrande, det som Österberg benämner "bruskultur" - undersöks på djupet.
Ändå syns det mig att vi lever i en exempellös pladderkultur av hittills okänt slag, där det i såväl det privata som i det offentliga rummet ständigt pratas, tycks, formuleras, utbasuneras, påstås och säljs. Detta borde vara utgångspunkten för varje fördjupat samtal om tystnader och dess motsats; ljud.
Men Österberg fokuserar i stället på den planhalva där hon är suverän; att samtala med historien (särskilt den förmoderna), att sätta olika epoker i dialog med varandra, att få oss att få syn på det specifika i vår egen tid, genom att undersöka hur den skiljer sig markant från det förgångna.
Och alltid med detta uppfriskande fokus på historien utanför centrum, på kvinnor, barn, de undanskuffade, utanförställda, på vardagens historia i stället för kungarnas.
Läsaren erbjuds en historisk kavalkad kring påbjudna tystnader som fängelsehålans, fattighjonens, kvinnornas och barnens, till det statliga förtigandet, den svenska tystnadskulturen till skillnad från de sydeuropeiska mer pratsamma, tystnaden kring det skambelagda och förbjudna som homosexualitet, de dövstummas tystnad, klostrens självvalda tystnad, det kreativa skapandets oönskade tystnad (här citeras ymnigt från Tillie Olsens underbara Tystnader, en central bok för skrivande kvinnor på 1980-talet). Österberg är en kunnig och engagerad ciceron och allt är intressant i sig, men bitarna hänger inte samman.
Tystnad är i mångt och mycket ett negativt värdeladdat ord i vår samtid, öppenhet däremot positivt. Men Österberg citerar den franske filosofen Jacques Derrida som hävdar att om individens rätt till det hemliga inte upprätthålls, lever vi i ett totalitärt rum. Om allt skall paraderas på det offentliga torget är det ett illavarslande tecken på att demokratin håller på att bli totalitär. Vår unika integritet kräver tillgång till hemliga rum även i vår offentlighets- och synlighetskultur.
Detta tänker jag, är viktigt att beakta i en tid där realitysåpor, bloggar och sociala medier överallt bjuder in var och en till allt möjligt om var och en.
På ytan är det attraktivt och öppet, men under ytan finns ofta - just ingenting!
Öppenheten av det slaget leder till ett annat slags tystnad, den som stavas tomhet och meningslöshet.
