Väninnan var som en svensk Vita huset, en närgången skildring av politiken under Göran Perssons epok. Eva Franchell var Anna Lindhs pressekreterare. Hon var alltid på plats. Varje dag gjorde hon noteringar om hovkulturen på Rosenbad, om maktkampen, om de unga olyckliga männen som tävlade om den stora ledarens uppmärksamhet. Väninnan blev en rättvis framgång. Alla ville ju veta hur det egentligen förhöll sig.

Med Partiet återvänder hon nu till samma miljöer. Upprepningarna är många. Men vinkeln har vidgats och närbilderna ersatts av längre tidslinjer. Hon berättar sitt eget liv och ambivalenta förhållande till Socialdemokraterna. De senaste decenniernas politik passerar rapsodiskt. Håkan Juholts askgrå ansikte, Tommy Waidelichs skräckslagna blick och den plågsamma förnedringen 2011 är bottenlägen i hennes dystra betraktelse över en krets mediokra politikers misslyckade revanschförsök.

Franchell har i många år också varit reporter på Afton Eva Franchell  bladet, under senare år ledarskribent. I bakgrunden skymtar därför även en annan lika dyster berättelse: den om hennes tidning och nyhetsjournalistikens förvandling till rent fabriksarbete.

Partiet saknar Väninnans energiska intensitet. Den är varken särskilt spektakulär eller analytiskt briljant. Men Eva Franchell har en vinnande egenskap som skribent: gott omdöme. Ja, hon är helt enkelt klok.

Jag fastnar för två spår i hennes försök att förstå det stora partiets väg mot sammanbrott.

Under hela sitt liv har Franchell alltid uppfattat socialdemokrater som "gamla". Efter att som reporter i olika situationer mött Olof Palme drar hon den överraskande slutsatsen att även han uppträdde "gammaldags". När hon som Håkan Juholt. Foto: Cornelia Nordströmung var politiskt aktiv mötte hon överhuvudtaget aldrig några socialdemokrater. De var alltid "någon annanstans", kanske på partiexpeditionen. Jag har liknande minnen. Första gången jag mötte levande socialdemokrater var när jag började skriva i deras tidningar. Det frånvarande, men ändå alltid självsäkra, partiet är en gammal företeelse. Till sist utmynnar detta i att de inte bara blir "gammaldags" utan även rädda.

Det andra spåret hon följer är feminismens. Hennes slutsatser om de unga karriärsugna männens förakt för medelålders kvinnor är giftiga anklagelser med precis träffsäkerhet. Könskriget är en realitet. Partiets män vill bli förmögna. Partiets kvinnor vill förändra världen.

Mordet på Anna Lindh var en oförutsägbar tragedi. Misstron mot Mona Sahlin var en förutsägbar tragedi.