Man kan naturligtvis undra vad det skall bli av den europeiska unionen.
Det finländska valet var onekligen en varningssignal och Italiens aktuella flyktingpolitik innebär en inskränkning av den fria rörligheten. Här finns ett djupnande missnöje som inte går att missta sig på. Det är inte bara fråga om främlingsfientlighet. Sådan har det funnits i Europa så länge jag kan minnas och normalt brukar den hålla sig inom gränser. Arbetsmarknaden skapar, om den inte regleras sönder, ett jämviktssystem som i det långa loppet leder till full integration.
Vem besväras av att doktorn är bask eller bilförsäljaren kurd? Bara en med konstlade medel upprätthållen och på förhand dömd "multikulturalism" med egendomliga socialterapeutiska förmyndarambitioner kan försena den processen, men förmodligen inte omöjliggöra den. Det som räknas till sist är om doktorn och bilförsäljaren gör ett hederligt jobb.
EU:s kris handlar om något större. Här finns ett växande missnöje med det som är globaliseringens synliga ansikte i vår världsdel som det nog är bäst att ta på allvar. Det omfattande, ja kriminella, fusket med den nationella likviditeten och dess redovisning i länder som Grekland och Portugal förefaller äventyra hela eurosamarbetet.
Medan kommissionärerna ägnar sig åt surströmming och hopar direktiv som uppenbart kommer att visa sig helt verkningslösa i de medlemsländer som med rätta kan betraktas som demokratier - datalagring, byte av glödlampor och beskattning av idrottsföreningar - förefaller systemet EU börja visa sprickor i grundkonstruktionen. Förmodligen har de gyllene dagar som den svenska ekonomin just nu åtnjuter något att göra med utanförskapet. Som delas av ett par av de allra äldsta och solidaste demokratierna i Europa som på olika sätt har valt att ställa sig utanför den monetära unionen eller EU i dess helhet: Storbritannien, Norge, Schweiz.
Hans Magnus Enzensberger inleder en egentligen mycket kritisk och nyligen utkommen essä som heter Sanf-tes Monster Brüssel oder die Entmündigung Europas (ungefär "Mjuka monstret Bryssel och Europas omyndigförklaring") med att helt objektivt påpeka hur mycket lättare livet på många sätt har blivit sedan unionen kom till.

För den som är gammal tillräckligt är det ju lätt att minnas hur det var när författarexemplar från tyska förläggare skulle öppnas i tullkammaren (hos icke särskilt angenäma tullmän som aldrig hade hört talas om författarexemplar och än mindre om utländska utgåvor av svenska romaner). Om groteska införselregler för sprit, om förödmjukande diskussioner om Campari är en starkdryck och den otroliga cirkus med tuberkulosundersökningar och straffrihetsintyg som en svensk forskare behövde genomgå i slutet av 70-talet för att kunna anta en ettårig forskartjänst i Tyskland.
I gengäld har vi, påpekar Enzensberger, fått nya idiotier. En outtröttlig inblandning i européernas vardagsliv, som tvingar alla kloka människor att hamstra riktiga glödlampor för det närmaste decenniets behov och att skriva ner 31-ställiga IBAN-nummer (Maltas 414 000 invånare kan fortsätta rätt länge att öppna konton) samt 11-ställiga BIC-nummer. Standardmått på gurkor och kondomer och hot om avskaffande av fiskerinäringen i Östersjön.
Som alltid vid historiska förändringar finns det vinnare och förlorare. Så länge fördelarna, rörelsefriheten för människor, kapital och idéer, överväger förmynderiet, förefaller det europeiska projektet ha en framtid.
Det är inte där Enzensberger sätter in sin väsentliga kritik, utan mot det författningsmässiga området. Europaparlamentet, denna extremt välbetalda och skatteprivilegierade församling kan förefalla uthärdlig, överbetald men tämligen maktlös och som sådan ofarlig. Att det som regel är politiker som är alltför idéfattiga eller allmänt inkompetenta för att platsa i medlemsstaternas regeringar som blir kommissionärer - med svindlande skattefria inkomster - är heller inte det stora problemet. Berget av tryckt papper bundet i stiliga volymer är kostsamt, men inte det avgörande.
Om vi får tro Enzensberger består haken i att denna kostnadsslukande och expansiva jätteorganisation förefaller representera ett postdemokratiskt tillstånd. Hur ställs dessa byråkrater till svars? Hur ansvarar dessa aldrig valda kommissionärer inför medlemsstaternas skattebetalare?
Är EU det första genomförda försöket med ett postdemokratiskt styrelsesätt? Är det ett slags mandarinvälde som erövrar det ena verksamhetsområdet efter det andra - jordbruk, fiske, datahantering - utan att egentligen ha någons mandat? Det hela kan se ut som en epidemi i allt snabbare utbredning.

Denna utbredning är inte bara funktionell. Vart är de tydliga expansionstendenserna på väg? När kan en polisstat som Turkiet förväntas bli medlem? När dess förtryck av den kurdiska minoriteten upphör? Eller när den inför parlamentarisk demokrati värd namnet?
Enzensberger blir sällan påstridig. Han behöver inte det. Han är en man som ställer frågor. Men det är påfallande ofta de rätta frågorna han ställer. Den här gången verkar hans frågor minutiöst underbyggda i statistik och i tillgängliga offentliga handlingar. Han har haft Der Spiegels kraftfulla forskningsavdelning till sitt förfogande.
Men en fråga som han inte ställer är: kan vi klara oss utan EU? Vad skulle det i realiteten innebära att ta de olika europeiska populisternas utträdeskrav på allvar?
Om alternativet är ett reformerat EU - hur skall reformerna se ut? Och hur skall de initieras?