SPRUCKNA FÖRHOPPNINGAR. Drömmen om Europas förenta stater känns i dag avlägsen.SPRUCKNA FÖRHOPPNINGAR. Drömmen om Europas förenta stater känns i dag avlägsen.
SPRUCKNA FÖRHOPPNINGAR. Drömmen om Europas förenta stater känns i dag avlägsen.
TÅGRESENÄR. Per Wirtén är författare och mångårig medarbetare på Expressens kultursida. Foto: Johanna Hanno / ALBERT BONNIERS FÖRLAGTÅGRESENÄR. Per Wirtén är författare och mångårig medarbetare på Expressens kultursida. Foto: Johanna Hanno / ALBERT BONNIERS FÖRLAG
TÅGRESENÄR. Per Wirtén är författare och mångårig medarbetare på Expressens kultursida. Foto: Johanna Hanno / ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Per Wirténs kommmande bok "Är vi framme snart?".Per Wirténs kommmande bok "Är vi framme snart?".
Per Wirténs kommmande bok "Är vi framme snart?".

Per Wirtén: Europas bräckliga skyddsvall

Publicerad

 EU:s tragedi är att integrationsprocessen nått så långt, men inte lyckats ta de avgörande stegen.

Per Wirtén företar en tågresa genom Europa, på spaning efter kontinentens framtid.

Texten är ett utdrag ur hans kommande  bok "Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater". 

Vi har förenats av vår rädsla för den egna kontinenten, för Europa, för vad den ställt till med. Rädslan är min utgångspunkt. Jag står på en perrong i Bulgariens huvudstad Sofia och väntar på ett tåg som ska ta mig på en lång resa. Det är en mild höstdag med mjuka kanter. Men varje gång jag vänder mig inåt mot mina bilder från kontinentens historia ser jag något annat: brända städer, fångläger, tysta grupper på flykt över våta slätter och soldater i högtidliga marscher längs breda avenyer. Gränser. Murar. Kontroller. Det är våra minnen. Det är mitt arv. Ett litet felsteg kan omintetgöra årtionden av mödosamt arbete för att förhindra en upprepning. Jag har aldrig känt att skyddsvallen varit så bräcklig.

Från EU:s fattigaste till den rikaste

Under nästan tre veckor ska jag resa med tåg, från EU:s fattigaste region till den rikaste, från nordvästra Bulgarien till London City. Jag kommer att sitta på tåg varje dag, ofta sju eller åtta timmar, några dagar ännu längre. Min tanke är att bara titta ut över Europa, mil efter mil, timme efter timme – inga samtal, inga böcker, ingen musik, bara ljudet från metallhjul som rullar över metallskenor.

Jag skulle egentligen ha gjort den här resan för ett och ett halvt år sedan. Allt var förberett och klart. Det enda som återstod var att köpa tågbiljetten. Men då fick mitt liv plötsligt nya villkor. Allt jag planerat blev osäkert. Jag visste inte hur min framtid skulle se ut. Varje dag sveptes in i en rädsla av ett annat slag än den europeiska.

Näthinnan i mitt högra öga lossnade utan egentlig orsak. Jag opererades men den ville inte läka fast igen. Den drog ihop sig, sprack sönder och gled isär. Under nio månader opererades jag fyra gånger. Ovissheten var stor.


LÄS MER Per Wirtén: Släpp taget – Brexit är inte slutet

Avtagande syn

Eftersom mitt vänstra öga sedan några år redan hade en skada med nedsatt och avtagande syn så stod mycket på spel. Varje morgon jag vaknade cirklade de allra första tankarna kring rädslan: skulle de svarta fläckarna vara tillbaka när jag slog upp ögonen? Varje kväll somnade jag med samma fråga som ibland stegrades till skräck. Jag har alltid upplevt gränszonerna mellan sömn och vakenhet som ett frihetens landskap, men nu var de sönderskjutna slätter utan skydd.

Jag levde i rådlöshet. Det var andra krafter som avgjorde mitt liv: läkarnas skicklighet, hur cellerna i mitt bakre öga reagerade och ren slump. Jag kunde inget göra, bara vänta. Mina mentala skyddsvallar var endast illusioner.

Efter sista operationen låg näthinnan kvar. Men under den långa processen hade ögat ändå skadats. Jag har kvar ledsyn men själva synskärpan är upplöst. Jag kan fortfarande läsa och skriva med det andra ögat, men människor jag möter saknar tydliga drag, jag känner inte igen dem förrän de är helt nära. Rädslan för ögonen permanentades. Min framtid blev villkorad. Men nu skulle jag trots allt göra min resa.

 

Eurosystemet krackelerade

2008 kollapsade finanskapitalismen. 2010 fick den sin europeiska konsekvens när hela eurosystemet började krackelera. Under några månader var utgången oviss. 2015 började Mellanösterns komplicerade storkrig på allvar röra sig in över kontinentens gränser, genom både flyktingströmmar och hänsynslös terror.

Europa har inte hanterat någon av de tre kriserna särskilt framgångsrikt. I stället verkar de ha utlöst en accelererande flykt från viljan att hitta gemensamma lösningar. Romfördragets ambition från 1957 att initiera en rörelse av allt starkare integration tycks inte längre gälla. Men samtidigt har kriserna bundit samman EU:s medlemsländer på ett sätt som aldrig tidigare skett. Varje dag följde miljoner européer kriserna i Grekland, Portugal och Spanien samt unionens återkommande toppmöten. Europafrågan blev en daglig angelägenhet för alla européer. Hur borde EU egentligen fungera? Olika offentligheter, på olika språk, började fogas samman till en mosaik med oklart mönster.

Alan Kurdi som europeisk tragedi

När fotografiet där den syriska treåringen Alan Kurdi låg uppspolad på en sandstrand spreds i september 2015 uppfattades inte hans öde som en grekisk skandal. Döden på Medelhavet diskuterades redan som en europeisk tragedi och följden av en gemensam gränspolitik som inte längre fungerade. I alla medlemsländer ställde tidningarna ungefär samma fråga: vad kan EU göra?

Efter terrordåden i Paris den 13 november 2015 använde landets president François Hollande den så kallade solidaritetsklausulen i EU:s grundfördrag. Angreppen var inte bara en fransk fråga. Den var europeisk. Inget medlemsland kunde på egen hand utifrån gamla idéer om nationell suveränitet hantera läget. Slutsatsen uppfattades som självklar och okontroversiell.

Samtidigt utlöste både flyktingströmmarna och terrordåden beslut i en helt annan riktning. Gamla övergivna gränsstationer började renoveras, buskarna och ogräset runt vägbommarna röjdes undan och gränspoliser tog plats på olika tågstationer.

Kriserna sliter isär politiken och binder samman medborgarna. Europatanken både fördjupas och förfuskas. De flesta förstår att nationella lösningar inte längre fungerar. Men var finns den demokratiska mittpunkt där diskussionerna kan samlas, värderingarna brytas och konflikterna omvandlas till kompromisser?

I slutna rum

Den europeiska politiken verkar finnas överallt och ändå ingenstans. Besluten fattas i slutna rum under hemliga överläggningar. Vem kan känna tillit till ett sådant system? Jag skulle nu åka tåg genom ett EU som varje morgon vaknade med en stark vilja att visa handlingskraft, men senare på kvällen somnade i rådlöshet.

Under valutakrisen etablerades en slutsats som delades av de flesta. Euron var i grunden bra men hade av misstag och genom olika olyckliga omständigheter blivit felkonstruerad. Men är det verkligen så enkelt?

Jag lutar åt ett annat synsätt. Argumenten för en gemensam valuta är fortfarande övertygande, men den bräckliga grundkonstruktionen var inte vare sig ett misstag eller ett förbiseende. Euron var ett utopiskt experiment med en valuta utan politik. Någon sådan har förmodligen aldrig sett dagens ljus i något modernt samhälle, men nu skulle den liberala drömmen ändå förverkligas. Därför konstituerades euron utan finanspolitik, stark gemensam budget, konjunkturpolitisk krisberedskap eller ens verktyg för att överbrygga de enorma ekonomiska skillnaderna som präglade valutaunionen. Det skulle lösa sig utan politik. Europa hade ju vandrat in i den nya ekonomins tidsålder.

Minimera politikens strävan

Marknaderna var självreglerande. Allt var möjligt. Det gällde bara att minimera politikens och statens strävan att lägga saker tillrätta. Det gick naturligtvis åt helvete.

I ett rasande angrepp mot både eurons arkitekter och de som nu vill avskaffa valutan påpekade den då 75-åriga tyska ekonomen Elmar Altvater i ett inlägg 2013 att euron aldrig kan isoleras från politiken. ”Ett sällsamt blandväsen har alltså uppstått i Europa: en valutaunion med fria kapitalflöden, men utan den samhälleliga legitimering och politiska reglering som krävs för att den ska fungera.”

Idén om ett Europas förenta stater syftade till att begrava geopolitiken och i stället ersätta den med en federal demokrati där de politiska grälen inte struktureras efter nationstillhörighet, utan efter politiska värderingar. Det var geopolitiken, nationalismen och rasfilosofin som förvandlat kontinenten till en krigszon, drivit fram första världskriget och utgjort grund för nazismen. Men arvet kunde inte övervinnas genom god vilja. Det krävde övernationella politiska institutioner som kunde inkapsla de nationalstatliga och frånta dem suveränitet. Samarbete ersattes av integration.

Europatanken känns skyddslös

Tragiken är att processen nått så långt, men ännu inte lyckats ta de avgörande sista sprången. Är det därför Europatanken känns så skyddslös?

Nu verkar Europa i spåren av kriserna – 2008, 2010 och 2015 – återigen ha hamnat i geopolitikens negativa spiraler där olika folk, länder och regioner ställs mot varandra i en ändlös strid om vem som bär skulden till olika missförhållanden. Alla gamla demoner har redan börjat krafsa på fönsterblecken.

Situationen är paradoxal och tillspetsad. Bland de politiska etablissemangen i kontinentens huvudstäder och regeringskanslier tappar alla överstatliga och federala idéer mark. Bland befolkningarna är misstron mot EU och Bryssel påträngande. Men samtidigt har Europa förvandlats från en abstraktion – länder och städer på en skolkarta – till en realitet. Människor pendlar och reser fram och tillbaka över gränserna. Verkligheten pockar på en starkare, och därför också demokratisk, överstatlighet. Men var finns viljan att ta språnget? Det är ju mindre än det kan framstå. Europas förenta stater ligger så nära, inte längre som en dröm utan en realistisk möjlighet – men ändå så avlägset.

Tåget i Sofia

Ett slitet tåg har långsamt rullat in på spåret i Sofia. Efter ett tag börjar det rulla. Först mycket långsamt som om det prövar om hjulaxlarna håller för ännu en dag på spåren. När det till sist får lite fart gör jag mina första anteckningar i den svarta arbetsboken: ”Vagnen ser ut som dem jag tågluffade i för 40 år sedan. Nersuttna soffor med galonklädda huvudstöd. Jag känner igen ljuden från gamla tågresor: metall mot metall, det regelbundna dunket från skenskarvar, knarrandet och gnisslandet när farten ökar och sedan hur vagnen vibrerar vid varje inbromsning och hur de skarpa ljuden från bromsarna snabbt sjunker ner i basregistret innan alltsammans stannar med ett ryck och blir stående i tystnad och vind mitt på slätten utan egentlig förklaring.

Gamla minnen stiger långsamt mot ytan. Europa kan inte skiljas från sina järnvägar. De närmaste tre veckorna ska jag tillbringa vid oputsade tågfönster.

Jag känner en stor lätthet. Utanför Sofia silas ljuset genom ett fint höstdis. I närheten av de sista förorternas enkla villor betar kor i dikesrenarna. Jag är på väg.

 

Per Wirtén är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Texten är ett utdrag ur hans kommande  bok "Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater". 

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag