De schweiziska väljarnas beslut, utan tvivel bakåtsträvande och främlingsfientligt, att bannlysa minareter inkräktar trots allt inte på muslimernas religionsfrihet eftersom de förblir konstitutionellt fria att praktisera sin tro utan förhinder.
Och även om minareter i muslimskt dominerade länder brukar vara utmärkande för moskéernas arkitektur, finns det inget hållbart teologiskt argument för varför islamska bönehus i väst måste ha dem.
Deras ursprungliga syfte var att sprida böneutropen till en större publik från en upphöjd position och genom en icke förstärkt mänsklig röst. I dag har det hela ersatts av modern ljudteknologi, och de flesta minareter har mist sin nyttofunktion.
Därför är minareter i grunden oväsentliga för samtida moskédesign. Relevantare vore att moskéer i Europa återspeglade lokal, västerländsk blandarkitektur i stället för att tanklöst imitera östliga byggnader. Med andra ord: muslimska bönerum ska smälta in i och inte se främmande ut i jämförelse med sin omgivning.
Muslimer som har valt att slå sig ner i Schweiz (eller någon annanstans i Europa) bör inte blanda ihop kultur med tro. Islam har ingen särskild kultur, det är ett globalt trossystem som inte kan identifieras med något enskilt kulturarv eller nationell tradition.
För att bli riktigt integrerade i sin nya miljö borde muslimska invandrare i Europa släppa sitt obsoleta kulturella bagage från sina gamla hemländer. De borde ta till sig de positiva värderingarna i sitt nya hemland genom att praktisera en levande islam som är rotad i och relevant för den plats där de bor. I Schweiz betyder det uppkomsten av ett naturaliserat, inhemskt islam som relaterar till sin särskida geografiska kontext och politiska landskap.
Sedan Schweiz nu har låtit sig övertygas av högerfanatiker att förbjuda minareter, borde detta sporra muslimer till djupgående självkritik i stället för att anta någon sorts offermentalitet.
Muslimer i Europa måste besegra den giftiga radikalisering av sin tro, vilken blint importeras från Mellanöstern och den indiska subkontinenten. Den allt genomträngande, dominerande wahabismen – och dess besläktade sekter – med sina obegränsade mängder oljedollar och exklusiva kontroll över islams heligaste moskéer i arabvärlden propagerar för otyglat kvinnohat, arkaisk lagstiftning och ett medeltidsmörkt tillbakavisande av modernitet.
När europeiska muslimer okritiskt anammar denna saudiska stamideologi genom att önska sig sharialagar och att försvara hedersmord, tvångsäktenskap och kvinnlig omskärelse – ett muslimskt undantagstillstånd och parallellsamhälle – skapar de bara fruktan och förvärrar antimuslimska känslor.
När europeiska muslimer i ökad omfattning följer så fullständigt icke-koranska doktriner som niqab eller burka och könsapartheid, exkluderar de sig avsiktligt från majoritetssamhället och förhindrar därmed alla meningsfulla relationer till detsamma.
Muslimska immigranter och konvertiter i Europa måste skilja mellan islam enligt Koranen och prästerlig (folklig) islam. De bägge är verkligen inte samma sak. Om de håller fast vid de upplyftande lärdomarna i de transcendenta gudomliga texterna och avvisar de medeltida tidsbundna tolkningarna hos ett fundamentalistiskt prästerskap, så kommer huvudorsakerna till antimuslimska fördomar att försvinna.
Bara genom återupplivandet av ett Korantroget islam (som innefattar kvinnors rättigheter, demokratiskt deltagande och trosmässig pluralism) och genom att kasta det kulturella islam (som rättfärdigar kvinnoförtryck, politisk diktatur och ideologisk intolerans) överbord, kommer en effektiv integration av europeiska muslimer att bli möjlig.
Tills dess står det klart att trots den islamofobiskt inspirerade minaretbullan har de schweiziska muslimernas religiösa rättigheter inte inskränkts det allra minsta. Emellertid ger det dem ett utmärkt tillfälle att granska sin nuvarande livsstil och att kapa navelsträngen till den snedvridna wahabistiska teologin. När de gör det kommer de att återupprätta det Korantrogna islams företräde, vilket kommer att uppmuntra dem att integrera sig och leva i harmonisk samlevnad med ickemuslimer.
Det skulle verkligen vara ett stort steg mot att lugna misstänksamma landsmän. Och det kommer till slut att skapa en större och synnerligen välbehövd ömsesidig förståelse.
Taj Hargey
kulturen@expressen.se
Dr Taj Hargey är ordförande för Oxfords muslimska utbildningscenter och imam i Oxfords islamiska församling.
Översättning Nina Lekander.
