Politisk teater i Sverige tacklar undantagslöst samhällsproblemen från vänster. Johan Hilton föreslår att högern stänger av tv:n och ger sig in i scenkonsten.
Det är bara att konstatera: utrymmet för en rabulistisk libertarian är synnerligen begränsat på en svensk teaterscen.
I slutet av september hade frigruppen Teaterrepublikens Ayn premiär i Malmö, en föreställning som bygger på marknadsprofeten och högerfilosofen Ayn Rands texter. Ett ambitiöst kollageprojekt, gruppens första helaftonsföreställning, vältänkt, välspelat och välregisserat.
Tillika ett ganska förutsägbart vänsterangrepp på en kontroversiell ideolog, helt enligt svensk politisk teatertradition. I slutscenen tar ensemblen i en ironisk gest avstånd från Rands hårdföra Timbroidealism och dess samhällsskadliga effekter. Trodde ni i publiken att vi skulle ta henne på allvar? I så fall trodde ni fel!
Det känns ovant att sälla sig till det läger av gapiga liberaler som har gjort det till sin grej att sitta på apberget i SVT:s Debatt och gasta om "kulturvänstern" samtidigt som de utmålar kulturpolitik som ett slags statlig sked att tvångsmata medborgarna socialistisk ricinolja med.
Men när det kommer till politisk teater i Sverige har dessa vulgodebattörer egentligen inte så fel som de borde ha.
De senaste åren har jag - här bara ett axplock - sett en aktivist köras över av den israeliska övermaktens tanks i två uppsättningar av Mitt namn är Rachel Corrie, gängproblematik söka proggig förklaring i klassamhället och frånvaron av manliga förebilder i Gangs of Gothenburg på Backa och självbelåtna normbärare skällas ut efter noter av radikala raffsetqueers i Teatr Weimars Heterofil.
På Teater Tribunalen rådbråkas just nu, efter förfjolårets uppsättning av Det kommunistiska manifestet, den konservativa filosofen Thomas Hobbes i Allas krig mot alla. I Göteborg stadsteaters uppsättning av Elfriede Jelineks Babel tutar nakna män i sina blockflöjter mot konsumtionshets och kriget mot terrorismen. Och på Dramaten dukar Krister Henrikssons Willy Loman i kväll under för produktionskrav och framgångsmyter i premiären av En handelsresandes död.
Helt i sin ordning naturligtvis. Och en förhärdad gråsosse som jag borde egentligen inte klaga. Ändå har frånvaron av motbilder i ett teaterrum där det sätts likhetstecken mellan politisk och vänsterpolitisk teater på sistone börjat skava. Särskilt som jag på rak arm inte kan nämna ett enda uttalat kulturkonservativt teaterprojekt från senare år, än mindre ett med neoliberal agenda.
För vad hade hänt om Teaterrepubliken faktiskt hade tagit Ayn Rand på allvar utan att ideligen bedyra för sin publik att hennes idéer är koko?
Och en än mer olustig fråga: varför känns det som en orealistisk begäran?
På väg hem från Teaterrepubliken fantiserade jag om en kristdemokratisk frigrupp som, i en källarlokal i Hökarängen, far ut i svavelosande eder mot genuspedagoger och samkönade äktenskap. Om nio timmar långa nycirkusversioner av Atlas shrugged på en ideellt finansierad libertariansk scen i Angered. Om kammarspel om fritt födda men till döds skattade gammelmoderater.
Någonting att bli irriterad på. Någonting att stöta sin världsbild emot.
Det är naturligtvis en löjlig dröm. Först krävs att Täbyhögern stänger av tv:n, börjar betrakta konsten som någonting mer än ett tidsfördriv under kommersiella spelregler och masar sig iväg till teatern. Och det, det vet vi ju alla, kommer aldrig att hända.
