JA, VI ELSKER DETTE LANDET. Också vid globala jämförelser är Norge extremt nationalistiskt. Foto: Roger Vikström
JA, VI ELSKER DETTE LANDET. Också vid globala jämförelser är Norge extremt nationalistiskt. Foto: Roger Vikström

Ett renat folk

Publicerad

I det ena europeiska landet efter det andra har ultranationalisterna politisk framgång.
Anita Goldman läser Henrik Arnstads bok om fascismen och känner igen tankegodset.

Kanske kan man räkna fascismens födelsedatum som den 23 mars 1919, då 300 församlade i en lokal i Milano grundade Fasci italiani di combattimento.

Eller kanske en så obemärkt dag som den då Grönlandsfararen Fridtjof Nansen uteslöts som hedersmedlem i Svenska skidfrämjandet. Varför? Jo, han hade kallades in för att lära kronprins Olav skidåkning! Om detta med norrmän och skidor verkar som en naturlig koppling, som inget har med politik - och fascism! - att göra, så tänker man annorlunda när man läst Henrik Arnstads "Älskade fascism".

Det är en bok som tvingar läsaren att bli vaksam på sina egna vardagliga tankar med fascistoida rötter. Arnstad vet att berätta att redan på 1800-talet forslades landsbygdens barn till storstaden Christiania (nuvarande Oslo) för att utbilda stadsbarnen i skidåkning - det ansågs nödvändigt att behärska detta för att kunna vara äkta norrman. Gentemot den svenska överhögheten blev skidorna patriotiska symboler; därav Nansens uteslutning.

 

Henrik Arnstad.
Under det tidiga 1900-talet utformade norska nationalister typiska folkdräkter som skulle bäras vid offentliga nationalistiska högtidligheter som nationaldagen 17 maj. På politiska grunder utformades urgamla och typiskt norska sedvänjor, folksagor och hantverk, som i själva verket varken var urgamla eller typiskt norska. Jag läser och minns med en rysning Jimmie Åkesson i folkdräkt när den neofascistiska rörelsen gjorde sitt inträde i vårt lands parlament.

Om den typiske norrmannen skidade fram, så var den typiske tysken nazist, det vet en och var som växte upp efter andra världskriget och matades med Hollywoodfilmernas ändlösa karikatyrer av tyskar, eller bara med föräldrar och lärare som förklarade att Hitler var en karismatisk, demonisk personlighet och talare som lyckades förföra det tyska folket med sin fantastiska propagandaapparat. Om Mussolini talades det knappast, italienarna var ju egentligen så trevliga, inte alls som de typiska tysknazisterna.

Men vem hade hört talas om speciella fascistdrag hos de rumänska legionärerna, de spanska falangisterna, de ungerska pilkorsarna, de finska Lappomännen eller just hos den norska ultranationalismen som framfödde Anders Breivik, vilken genast relegerades till ensam galning?

Alla dessa fascismer skildras och analyseras av Henrik Arnstad i en ambitiös och brett upplagd studie över fascismens historia. Arnstad avfärdar förstås elegant vad han kallar "det karismatiska monstret"-förklaringen, som efter 1945 erbjöd en välkommen andhämtningspaus för västerländska intellektuella och framför allt absolution för de nationer som fört fascismen till makten.

 

Samtidigt kunde man i öst tvätta sig ren från allt ansvar för fascismens härjningar under andra världskriget eftersom man där länge officiellt etiketterade fascismen som en bourgeois-diktatur, det stadiet där kapitalismen visade sitt rätta ansikte. Och sig själva som de som befriat Europa från detta ok.

 

Arnstads digra studie gör mig uppmärksam just på tanklöst tal om nationer som bärare av speciella egenskaper och öden. För det är detta tankegods som ligger till grund för fascismens syn på nationen som en organism. En organism som degenererat och nu måste renas från undermänniskor, utlänningar, asylsökanden och de intellektuellas femininitet och förräderi.

Just denna idétradition finns kvar i dagens ultranationalistiska pånyttfödelse. Krig eller utomparlamentariska aktioner glorifieras inte längre, i stället är nyckelorden lag, ordning och fungerande arbetsmarknad. Man är inte heller öppet rasistisk, distanserar sig från skinheads och det nazistiska rasarvet, men vänder sig mot dem som tränger på nationen utifrån, de som är parasiter, kriminella och främlingar och måste bort så att nationen kan leva sitt naturliga vis. Invandrarna förnekas inte längre som ras utan som främmande kultur.

 

Denna nya kulturbiologi är alltså en form av smygande fascism som inte längre vare sig smyger eller marscherar utan i bästa finskor tar sin demokratiskt rättmätiga plats i de västerländska parlamenten; I Frankrike, Österrike, Italien och Holland. I Danmark, i Norge och i Sverige.

Hos vårt broderfolk (redan detta ett uttryck som med sin maskulina och nationella släktskapsbetoning mycket väl passar in i fascismens grundläggande språkbruk) hade ultranationalismen år 2009 blivit en massrörelse, där hela 22,9 procent röstade på Fremskrittspartiet. Efter Breiviks terrordåd 2011 sjönk väljarstödet tillfälligt, men är nu enligt opinionsmätningar tillbaka på sin forna mycket höga nivå. Detta trots att Norge ligger lågt i flyktingmottagande jämfört med andra länder. Och är ett av världens rikaste länder!

Ändå är Norge ett anmärkningsvärt nationalistiskt land, även vid globala jämförelser. Det är alltså inte yttre faktorer utan medveten ideologi som bidragit till att just Norge drabbats av en av samtidens värsta fascistiska terrorbrott. Och den ideologiskt genomtänkte gärningsmannen kallades genast för galning.

 

Vad vi ser är moderna ultranationalistiska partier som tar sig fram genom parlamentariska val. De förespråkar inte diktatur, men ett slags majoritetssamhällets tyranni, understryker Arnstad, vars välmatade studie kanske vill för mycket; såväl språk som innehåll spretar mellan det akademiska och det populärvetenskapliga.

Den skrämmande och färgstarka berättelsen förlorar i spänst när postmoderna teorier skall presenteras och olika vetenskapliga analyser jämföras, utan att författaren själv tar ställning. I stället citerar han den världsledande experten på fascism, Robert O Paxton, som inte tycker det är problematiskt att kalla dessa extrema former av efterkrigstida europeisk xenofobi och nationalism för neofascistiska. Åtminstone upptar de samma position på det politiska spektrumet och anfaller samma fiender.

 

Själv blir jag efter avslutad läsning övertygad om att vi bör kalla många av dagens ultranationalistiska främlingsfientliga partier för neofascistiska. Inte som skällsord utan med grund i och kunskap om vad fascismen faktiskt står för. Då måste man först dyka djupt i sörjan för att förstå vad det handlar om, bakom ytliga invektiv. "Älskade fascism" är en viktig byggsten för den förståelsen. I ordets verkliga bemärkelse livsviktig.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag