Efter varje jabb står hon ändå där, leende med en glasstrut, iklädd jeansshorts och blåvitrandig topp. Som Saltkråkans klämmiga Malin i mogen version. Det är nästan så att man börjar gilla henne snart, av ren utmattning.

När jag intervjuade henne i Expressens valstuga i Almedalen i går gav hon, med ministermått mätt, ett antal raka svar. Hon tyckte - utan reservationer - att det var bra att Högsta domstolen friade mangakännaren Simon Lundström från barnporrbrott. Även om man hade önskat att hon också uttalat sig generellt om lagstiftningens problem för den konstnärliga yttrandefriheten, är kulturministerns tydliga ställningstagande för HD-domen långt bättre än den grumliga oro som justitieminister Beatrice Ask har gett uttryck för.

Mindre upplyftande var hennes omdöme om vårens debatt om operasexism, som hon avfärdade med att konst inte ska behöva vara "politiskt korrekt". Samma ytliga analys som Kungliga operans chef Birgitta Svendén. Men så är ju ministern, i någon mån, också hennes boss.

Adelsohn Liljeroth vågade sig även på att ta ställning i klasshatsdebatten. Hon stod på Jens Liljestrands sida, förklarade hon. Liljestrand reagerade snabbt på Twitter: "Game over. Jag kan ta allt, men inte att få medhåll av kulturministern. Skjut mig, snälla."

Sa snubben som satsade sitt krut på att ta avstånd från hat som drivkraft. Johan Jönson drömmer om att herpesolla Brommabarnens handdukar, medan Liljestrand vill ta livet av sig för att hans åsikter delas av den moderata ministern. Det överdrivna, mustiga språket känns igen. Tror faktiskt att jag föredrar den mindre blodiga ollningen.

Fotnot. Intervjun med kulturministern kan ses på Expressen.tv.