Dilsa Demirbag-Sten svarar Anna Ekström i minaretdebatten.
Anna Ekström gör i sin replik (Expressen 5/7) till min artikel om Ayaan Hirsi Ali en tröttsam utvikning om framväxten av olika islamistiska organisationer. Också den fredliga sufismen kan utvecklas till islamism och jihadism, hävdar hon. Det behöver hon inte övertyga mig om som inte ser mycket gott i någon religion, inklusive den kristendom som Ekström själv företräder.
Det är individer som tolkar skrifterna och som ska hållas ansvariga för sina handlingar och yttranden. Ekström tror väl inte att det i Koranen finns ett magiskt ljus som ingen muslim kan motstå och därför likt zombies förvandlas till bokstavstroende islamister? I så fall kan ju muslimerna inte hjälpa att de för eller senare blir jihadister. Försåvitt de nu inte drabbas av en annan magisk kraft i till exempel Bibeln och som i hypnos konverterar till kristendomen.
Ett samhälle kan inte utlämnas till olika tolkningar av religioner. Vad som är sann islam, kristendom eller judendom finns det nästan lika många åsikter om som det finns troende. Staten ska varken diskriminera eller positivt särbehandla någon religion.
Ekström tillhör dem som gärna framhåller hur tolerant, öppen och jämställd kristenheten är. I mina ögon inrymmer den homofobi, kvinnoförtryck och intolerans mot andra religioner. Det sistnämnda är Ekström själv ett bra exempel på.
Men nu handlar inte den liberala ståndpunkten om vad jag eller Ekström tycker om religioner, utan om var gränsen går för vår gemensamma moral och religionens roll i samhället. Det finns i det liberala förhållningssättet plats för alla som respekterar individuella fri- och rättigheter, oavsett religiös uppfattning.
Anna Ekström påstår att jag utmålar Hirsi Ali som ett lika stort hot mot demokratin som islamismen. Det är förstås struntprat. Men det gör det inte mindre sorgligt att bevittna hur hon steg för steg avlägsnar sig från liberalismen och närmar sig den fanatiska idén om ett framtida Eurabien.
Johan Lundberg, tidskriften Axess och nu ockå Anna Ekström försvarar Ali Hirsi till varje pris och svartmålar hennes kritiker. Samtidigt avvisar de en möjlig dialog, med allt vad den innebär av möten, ömsesidig tolerans och vilja att lösa konflikterna.