"Vän! I förödelsens stund" är som gjord för en hornmusikkår i vargtimmen.
Per Svensson ser Stagnelius storhet som tröstare i folksjälens dunkla natt.
Litteraturkritikern Jesper Högström har klargjort att det är banjon snarare än lyran som är Stagnelius naturliga instrument.
”Saturday night and sunday morning, lördagsnattens fröjder och söndagsmorgonens hinsideslängtan, det är vad den store bluegrassmusikern Ralph Stanley säger att hans musik handlar om. Aldrig har den svenska poesin haft en sån bluegrassmusiker som Erik Johan Stagnelius”, skrev Högström för några år sedan apropå Jan Olov Ulléns då nyutgivna monografi över den svenska romantikens publikfavorit.
Det extatiska ruset. Flaskans bottenskyla av förtvivlan. Botbänkarnas längtan till ljuset. Sverige är världens förmodligen mest sekulariserade land. Men det hjärta som begravts i björkdungen mellan dansbanan och bönhuset har inte upphört att bulta.
Det är därför egentligen inte förvånande att det är Stagnelius som blir svaret på frågan: Vem har skrivit Sveriges bästa dikt? Det är hjärtat som formulerar svaret. Ändå är det förstås en smula anmärkningsvärt att en stor panel av kunniga, professionella litteraturläsare (författare, kritiker, litteraturvetare) i så hög grad lyfter fram poesi med stuck och spröjsar i stället för den modernistiska lyrik som länge var den svenska litteraturhistoriens stolthet.
Romantiken är uppenbarligen litteraturens motsvarighet till sekelskiftesvillan med kakelugnar. Det är dit man flyttar om man själv får välja.
Och Stagnelius är den arketypiske romantiske poeten, klädd i den lidande själens slitna sammetskostym, inte i språkingenjörens vita laboratorierock.
När Erik Gustaf Geijers hustru i ett brev till Malla Silfverstolpe utgöt sig över Erik Johan Stagnelius oborstade yttre utfärdade hon ett fortfarande gångbart äkthetsintyg:
”Han såg högst svår ut och jag önskade nästan att jag ej sett honom emedan han gav mig en outplånlig bekräftelse på den ledsamma opinion man har att han är liderlig – du kan ej tro huru vidrig och drucken hela hans gestalt annoncerade sig – var bor geniet i en så förfallen otrevlig hydda?”
Vilken fråga. Redan för mycket länge sedan formulerades en kulturlag som stadgade att riktiga genier skulle bo just i otrevliga och förfallna hyddor. Denna lag har nu varit i kraft så länge att mer sofistikerade kulturkonsumenter helst inte vill låtsas om den. Men på den populärkulturella rucklarens väg är fortfarande huvudgatan kantad av den ena förfallna kåken efter den andra – Pete Dohertys hydda är en av de senaste.
Om Erik Johan Stagnelius liv kan ingen veta särskilt mycket, de biografiska uppgifterna är sparsamma (född 1793, uppvuxen i ett kyrkoherde-/biskopshem på Öland och i Kalmar, universitetsstudier i Lund och Uppsala, oavlönat arbete på ecklesiastikexpeditionen i Stockholm, död 1823). Om Erik Johan Stagnelius liv kan man därför tro sig veta allt det väsentliga (olyckligt, ensamt, småsjaskigt).
Det är praktiskt. Fint är också att man utan risk för att tappa anseendepoäng fullt ut kan tillämpa lagen om geniers härligt hemska privatliv just på Stagnelius. Detta tack vare hans position i litteraturhistorien. Man kan rimligen inte hånas för att man romantiserar en ärkeromantiker.
Om ett riktigt geni känns igen på sitt skamfilade yttre gäller det omvända för ett riktigt genialt konstverk. Det får gärna vara formfulländat och virtuost, men under den glänsande ytan ska man tycka sig skymta svärtan och smärtan i konstnärens eget liv.
Elegin ”Vän! I förödelsens stund” är i detta avseende exemplarisk. Ett mästerstycke av musikalitet, och samtidigt laddad med en existentiell dramatik, som förhöjs och förtätas av att dikten är skriven i en för Stagnelius inte helt vanligt tonläge av intimitet. En vän talar tröstande till just dig. Han vet hur du har det, han har varit nere på botten han också, men rest sig och han lovar nu att samma mirakel är möjligt också för dig. Dikten är ett slags AA-möte för alla som någon gång hemfallit till hopplöshet.
Det hör till god ton i smartare litteraturkretsar att förakta den sortens ... låt oss inte väja för de fula orden… terapeutiska poesiläsning. Kvaliteterna hos Stagnelius poesi visar hur inskränkt och dum en sådan snobbism är.
En dikt som ”Vän! I förödelsens stund” blir inte sämre av att man kan värma sig vid den.
Den blir däremot naturligtvis bara bättre av att man – med Horace Engdahl i Den romantiska texten – också läser den som en dikt ”om det poetiska skapandet” eller – med Jan Olov Ullén – låter sig bli påmind om att Stagnelius skrev i en kristen kontext, som kan vara svår att tränga in i för en läsare i dag men var in- och utandningsluft för hans samtida.
”När poeten talar om det Intet vari vännen känner sig sjunka, ska man inte se detta bara som en hyperbol för jagets ångest. Han talar verkligen om döden – ja, mer än så, han talar om det totala, oskapade Intet, det Kaos som fanns innan något över huvud taget fanns”, skriver Ullén – innan han till sist summerar dikten som ett ”makalöst mästerverk”.
Man håller med. Inte minst för att ”Vän! I förödelsens stund” är en dikt som gjord för Freddie Wadling och en hornmusikkår från Frälsningsarmén. Lördag kväll och söndag morgon och däremellan vargtimmen.
