DET LIGGER I BLODET. Cary Grant och Rosalind Russell som skjutjarnsreportrar i filmklassikern His girl Friday.
DET LIGGER I BLODET. Cary Grant och Rosalind Russell som skjutjarnsreportrar i filmklassikern His girl Friday.

Ett kall för alla

Publicerad
Uppdaterad
Gratiskulturen är den stora utmaningen för den professionella journalistiken. Paul Frigyes utvecklar de resonemang som refuserades i tidningen Journalisten.
När jag för några år sedan skrev ett reportage om det växande gränslandet mellan journalistik och andra yrken fick jag framför allt två reaktioner från dem jag intervjuade. Antingen ilska över att jag i min finjournalistiska uppblåsthet antydde att deras journalistik var i något slags gränsland.
Eller så svarade de att jo, visst kan du få intervjua mig – men jag är ju egentligen inte journalist, på det där sättet. Vad det där sättet nu skulle vara visade sig ofta som en blandning av olika tänkta drag hos typiska journalister, gnetiga murvlar i skägg, flåsiga kvällspressgamänger eller agiterande vänsterjournalister.
Mest tydligt blev det när tidningen Elles chefredaktör Kristina Adolfsson gav mig en rejäl avhyvling för att jag antogs antyda att de som valde ut, rekvirerade kläder och arrangerade fotograferingar till modereportage tillhörde gränslandet. Tron att de skulle vara mindre journalister än finjournalistikens arketyp – en inrikesreporter på DN – visade hur inskränkt jag var.
Men när jag väl intervjuade Elles mode-repare själv visade det sig att hon själv inte såg sig som i första hand journalist. Hon tänkte sig en framtid i modebranschen. Jag minns reaktionen hos Elles chefredaktör när jag berättade om detta förhållande:
– Jaha. Och?
Vad kunde hon göra åt det, liksom. Inte mycket, förstås.

Min slutsats blev att journalistrollen i första hand handlade om vilken identitet – kanske lika mycket personlig som yrkesmässig – man själv anser sig ha. Att ifrågasätta den är närmast som att ifrågasätta en religiös identitet.
Den diskussion i ämnet som blossat upp under senare tid handlar på ytan om själva rollen journalist. I det kraftigt växande gränslandet av medborgarjournalistik, bloggande, sociala medier, produktionsbolag, informationssajter är det uppenbart att tidigare strikt journalistiska uppgifter och privilegier numera hanteras av andra än traditionella journalister.
Men i den allmänna uppfattningen av vad som kännetecknar en journalist träder ändå ett halvt dussin traditionella kriterier fram:

1. En etisk och oberoende karaktär i uppdraget (självständigt, kritiskt granskande, utan att någon beställare styr resultatets utfall. Detta ses ofta som ett avgörande kriterium och är finjournalistikens adelsmärke).
2. Metodiken (att följa vissa professionella normer, göra urval, utvärdera och verifiera uppgifter, samt citera källor med skilda åsikter om ett ämne – vilket dock kan användas även vid beställningstexter).
3. Hantverket (skriva artiklar, layouta, filma, spela in radio, eller göra nyheter till webben. Hantverket används också vid beställningsjournalistik och information).
4. Försörjningen (detta ingår i Journalistförbundets definition, alltså att de som tjänar mer än 50 procent av lönen på redaktionellt arbete är ”riktig” journalist).
5. Förbundsmedlemskapet (vilket kan följa av föregående kriterium, men man blir inte utslängd ur förbundet och upphör att vara journalist om man tjänar mindre, eller ens går över till informationsbranschen).
6. Utbildningen (har man en journalistutbildning kan man alltid kalla sig ”I grunden journalist”).

Ju fler kriterier av dessa man kan bocka av, desto mer journalist betraktas man som. Möjligen skulle man även kunna föra in bevakningsområdet som kriterium, för den allmänna uppfattningen visar klart att de som uppfattas som de Allra Riktigaste Journalisterna är dem som håller på med politik och kritisk, gärna avslöjande samhällsjournalistik.
De som är allra minst journalister är sådana – oavsett om de uppfyller övriga kriterier – som skriver om detaljerade sakområden till nischad publik, som till exempel plasttillverkning, könssjukdomar eller värmepumpar.
De nya ”gränslandsjournalisterna” kan utöva en eller flera av ovanstående traditionella journalistiska kriterier, men när det gäller trovärdighet och genomslagskraft har de oftast ett naturligt underläge gentemot de stora medierna. Både trovärdighet och genomslagskraft kan privatpersoner emellertid tillägna sig på egna meriter.
Det finns heller inga skäl för betalda journalister att missunna privatpersoner att verka journalistiskt. Däremot är det begripligt att vissa instinktivt misstänkliggör privatpersoner som gör saker gratis som man själv får lön för.
Men så är det om man arbetar i ett yrke som också är ett kall. Man får räkna med att andra känner samma kall, och är beredda att följa det även utan betalning.

I grunden är antagonismen mellan journalister och privatpersoner både konstgjord och övergående. För journalist är inte, och har aldrig varit, en skyddad titel. Envar som identifierar sig som journalist kan kalla sig det. Enda skillnaden mot förr är att de automatiska associationer man får av en presentation med titeln inte längre kan tas för givna.
I den mån den uppluckrade journalistrollen är ett verkligt problem så gäller det Journalistförbundets framtida finanser, identitet och organisation. En sådan problematik finns verkligen, på sikt.
Men den bredare, akuta och nu heta diskussionen om journalistrollen är i grunden egentligen ett uttryck för en välmotiverad oro för hur själva journalistiken ska finansieras. Och den gäller både traditionella, betalda journalister och bloggande privatpersoner. Var, när och hur journalistikens uppdrag än dyker upp, kräver det finansiering.
Frågan om journalistikens (och journalisternas) försörjning är alltså en långt allvarligare och större fråga än den om journalistrollen.
Den gratiskultur som växt fram – faktiskt både på papper och nät – har gjort det allt svårare att finansiera oberoende och allmännyttig samhällsbevakning med den gamla kombinationen av annonser och lösnummerköpare.
Inom nationalekonomisk teori brukar sägas att de produkter som har en marginalkostnad (alltså en kostnad för varje extra producerad vara) som är noll – för dem kommer det långsiktiga priset också att obönhörligen röra sig ner mot noll. Det är i grunden vad som nu sker med journalistiken.
Däri ligger utmaningen, för både klassiska journalister och sociala mediemänniskor.

Paul Frigyes
kulturen@expressen.se

FOTNOT. Paul Frigyes sa upp sig från Journalistförbundets tidning Journalisten i onsdags. Skälet var att chefredaktören inte ville publicera just denna artikel om framtidens journalistroll.

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida