En novemberdag 2005 gick tolvårige Ahmed Khatib ut för att leka tillsammans med sina vänner. Samtidigt befann sig en civilklädd israelisk specialstyrka i samma del av Jenin. Mötet slutade med att Ahmed fick en kula i magen och en i huvudet. När föräldrarna kom till sjukhuset var pojken dränkt i blod. Men hans hjärta slog fortfarande.
Efter att det klarlagts att Ahmeds liv inte skulle gå att rädda bestämde sig hans föräldrar för att donera de intakta organen till det israeliska sjukhuset.
Hans hjärta räddade livet på den israeliska flickan Samah. I dokumentären A heart from Jenin av Cecilia Parsberg får vi se henne skratta och springa. Hela tiden är det Ahmeds hjärta som pumpar runt blodet i hennes kropp.
A heart from Jenin utspelar sig huvudsakligen i det palestinska flyktinglägret Jenin, en av de platser som drabbats hårdast av ockupationen. Den handlar om israelisk hantering av odöda organ, men trots ämnets explosivitet har den än så länge inte väckt Mellanösterndebattörernas uppmärksamhet.

Få svenska kultursidestexter har skapat så mycket internationell diskussion som Donald Boströms artikel i Aftonbladet där han hävdade att den israeliska armén har stulit och sålt organ från mördade palestinier. Sedan publiceringen sent i somras har Boströms anklagelser debatterats och, beroende på vem man frågar, både motbevisats och bekräftats. Det israeliska utrikesministeriet har visat sitt missnöje med publiceringen hos den svenska regeringen. 
Antagligen kommer inte morgondagens visning av A heart from Jenin på dokumentärfestivalen Tempo i Stockholm att frambringa några nya diplomatiska kriser.
I Parsbergs film skildras nämligen inte transplantation som utstuderat barbari eller en del av systematiska övergrepp. I stället föreslår hon organkirurgi som ett steg mot att sy ihop ett fredsavtal.

Att hjärtat är en av vår kulturs allra starkaste symboler gör det metaforiskt otympligt, och den djuprotade symboliken ger A heart from Jenin en del dramaturgiska problem.
I en fiktionsfilm skulle en hårdhudad kritiker lätt kunna avfärda en historia om ett bultande hjärta som spränger hål i krigets murar som billig kitsch.
Och det räcker kanske inte med att öppna dödade söners kroppar för att palestinierna ska få slut på den israeliska ockupationen, men när en skjuten pojkes mamma talar om organdonationen som ett meddelande till världen om att palestinierna inte alls är terrorister utan älskar fred, är det ett desperat budskap med en klangbotten som känns i, ja, faktiskt hela kroppen.