Ett fuskverk

Publicerad
Uppdaterad
Ingmar Karlssons böcker är populära i Sverige och Turkiet. De flesta av dem har översatts till turkiska, vilket måste vara smickrande för Karlsson som är generalkonsul i landet. Diplomaten och författaren ska snart gå i pension och har bestämt sig för att ge ut en bok om kurder innan han avslutar sin mycket framgångsrika karriär.
Bokens titel Kurdistan. Landet som icke är syftar på några rader i Edith Södergrans vemodiga dikt om en utopisk plats:

Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,
landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.


Många kurder önskar sig ett Kurdistan där de inte lever kuvade av ett annat lands överhöghet. En idétradition som till stor del överförts muntligt från generation till generation och som hjälpt miljontals kurder att överleva brutalitet, förföljelser och massmord.
Karlssons bok är på många sätt en negation till denna vision och författaren är mycket konsekvent. Generalkonsuln anses vara en auktoritet på Turkiet och Mellanöstern, uppenbarligen så till den grad att hans förlag inte låtit någon sakkunnig faktagranska boken.
Synd.

Här några sakfel:
Redan i förordet konstaterar Karlsson: ”Kurderna saknar dessutom i sin långa historia en enande nationell gestalt och pådrivare”. Han ifrågasätter om det är möjligt för kurdiska ledargestalter att gå från ”rollen som stamledare och krigsherrar till kurdiska statsmän”.
Om det är en allmän kritik mot ledare i mindre och ibland icke demokratiska länder så är Karlsson hård i sin dom mot stora delar av världens ledare.
Men kanske är det bara så enkelt att författaren är präglad av den turkiska synen på kurder som enkla, obildade människor som inte är ämnade att leda ett folk eller ett land. Annars kunde han ju ha tänkt på att den irakiske presidenten är kurd, liksom den tidigare försvarsministern i Israel, Yitzhak Mordechai – för att bara nämna två exempel.
”Efter kriget upprättade USA och dess allierade i april 1991 en fristad för att skydda de irakiska kurderna mot Saddams hämnd men därmed fick även PKK en skyddad zon och en bas för attacker in i Turkiet”, skriver Karlsson på sidan 81.

Två fel i en smäll. För det första
skulle inte kurderna skyddas mot ”Saddams hämnd” – kurderna skulle skyddas så att de kunde återvända efter att de redan fått utstå Saddams hämnd. Det var därför två miljoner kurder flydde till Turkiet och Iran.
Dessutom fick inte PKK en skyddad zon i och med flygförbudszonen. De var i Kandil och andra områden närmare irakisk-turkiska gränsen redan i mitten av 1980-talet (vilket Karlsson borde känna till eftersom han flitigt använder Aliza Marcus bok Blood and belief som källa, och hon har redogjort för PKK:s närvaro i Irak). Framför allt fick PKK sin bas i norra Irak under kriget mellan Irak och Iran.
Kurdiska regionala regeringens (KRG) president heter Masoud Barzani, inte Mahmud Barzani som Karlsson hävdar (sidan 156).
På knappt 40 sidor avverkar Karlsson kurdernas historia fram till 1800-talet och konstaterar att kurder är oeniga, heterogena, talar olika språk, och präglas av majoritetsbefolkningen i de länder de lever. Karlsson vågar dra slutsatsen att de flesta kurder inte vill leva i ett självständigt Kurdistan.
Vad gäller då för Israel? Även judarna lever ju i olika delar av världen, präglas av majoriteten, talar hebreiska eller jiddisch eller bara majoritetslandets språk. Och hur ska vi i konsekvensens namn förhålla oss till palestinierna? Har de inte heller rätt till en egen stat?

Att Karlsson varken behärskar turkiska, persiska, arabiska eller kurdiska borde ha ingjutit en viss ödmjukhet inför uppgiften att dokumentera ett utsatt folks historia och situation. Han är så mån om att påvisa kurdernas oförmåga att enas, att han inte drar sig för att avfärda det mesta av den kurdiska historieskrivningen.
Harvardhistorikern Mehrdad Izadys verk The kurds – A concise handbook bygger på en definition av kurder som överensstämmer med rådande konsensus vad gäller identifiering av de gamla egyptierna och grekerna. ”Med den tesen kan kurderna således göra anspråk på att vara de som uppfann jordbruket, domesticering av djur, krukmakarkonsten, konsten att göra textiler, kilskriften och första stadsbildningarna”, fnyser Karlsson.
Han avfärdar allt som får kurder att framstå som ett folk med rätt att göra anspråk på något. Den kurdisk-muslimska Ayubbid-dynastin och den kurdisk-judiska dynastin Adiabene kan bara inte ha varit kurdiska enligt Karlsson, och den kurdiska emiren Serefhans epos Serefname, där många av de kurdiska myterna är nedtecknade‚ tillskriver han perserna.
Inte oväntat är avsnitten om kurderna i Turkiet och Irak utförligast. Om dem finns det mycket mer information på för Karlsson tillgängliga språk.
I kapitlet om kurderna i Turkiet gör Karlsson antaganden som är hisnande. Att det var PKK-vänliga medier som först rapporterade från demonstrationerna i Diyarbakir 2006 där 16 personer omkom och hundratals skadades, bevisar enligt Karlsson att barnen som dödades och fängslades av den turkiska militären användes som sköldar av kurderna för att väcka sympatier och stöd i europeiska unionen. Krig är smutsigt vilka som än deltar och konspirationsteorierna en del av krigsföringen. Men man kan kräva att en svensk diplomat uppger källa innan han slänger ur sig sådana anklagelser.

Boken är stilistiskt utformad som en UD-rapport
och ger en indikation på hur Karlssons underlag till UD måste ha sett ut när han på 80-talet hade stort inflytande på den svenska migrationspolitiken
Minoriteterna i Turkiet ligger honom inte varmt om hjärtat. Att kräva av Turkiet att de ska erkänna folkmordet på 1,5 miljoner kristna i början av 1900-talet är bara ett utryck för rasism mot turkarna, enligt honom. I GP (12/3 1982) uppmanade han till en mer restriktiv svensk flyktingpolitik och hävdade att de kristna syrianerna som sökte asyl var lycksökare och att Sverige med sin välvillighet försvagade en tusenårig stamkultur i Turkiet. Nästa minoritet till rakning är alltså kurderna.
Kurdistan. Landet som icke är reflekterar också Karlssons syn på Sverige 2008. Han har tydligen inte förstått att den kurdiska diasporan tack vare den yttrandefrihet och demokrati som råder i Sverige har kunna forska i, återerövra och rentav kritisera den kurdiska identiteten, historien och kulturen. Boken präglas av en arrogans som inte är klädsam, framför allt inte för en diplomat.

De som hyser drömmen om ett ”landet som icke är” uppmanas av Karlsson att tänka på ett kurdiskt ordspråk: ”Om Allah stänger en dörr öppnar han tusen andra”. Den som säger sig veta något om den kurdiska kampen borde inte hänvisa till religiösa ordspråk. Religion har alltid varit sekundär i den kurdiska identiteten och anses till och med vara en av de faktorer som förhindrat ett enat Kurdistan.
I en intervju i Svenska Dagbladet säger Karlsson om kurderna: ”Problemet är inte så enkelt som att bara ge dem en stat.”. Kanske får han rätt. Kanske kommer kurderna aldrig att få uppleva ett fritt hemland som inkluderar de delar som i dag ligger i Turkiet, Iran och Syrien.
Men generalkonsulns ord skvallrar om att hans världsbild orienterar sig efter en karta från den gamla kolonialtiden.
Ingen ”ger” bort land längre. Världsdelar delas inte upp på samma sätt som tidigare. Vet inte Ingmar Karlsson att kolonialtiden är över?
Dilsa Demirbag-Sten
Dilsa Demirbag-Sten

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Webbredaktör: Nina Lekander. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag