Det tar sig, sa mordbrännarn.
Lars Vilks senaste tilltag, att rita och publicera en antisemitisk karikatyr på sin blogg, får den konceptuella sidan av hans Muhammedprojekt att växa i komplexitet.
Inte minst för att det lär få många av hans supporters, som hittills fördömt varje problematisering av Vilks bilder som islamistiskt medlöperi, att dra öronen åt sig.
Visst finns det argument, både etiska och historiska, för att islamkritiska karikatyrer kan vara mer okej än antisemitiska. Men själva faktum, att vi nu inte kan förhålla oss till yttrandefriheten som en oantastlig monolit, utan måste börja rangordna kränkningarna, gör saken mer komplicerad.
Som en extra bonus kommer juridiken in i bilden. Faller Vilks ”judesugga” under allmänt åtal? Vad gör vi då med de medeltida motsvarigheter som finns i Uppsala domkyrka?

Å andra sidan blir det nu än mer uppenbart att Vilks ärende varken har med religion eller etnicitet att göra. Å nej.
Han har viktigare saker för sig. Varför på allvar gripa sig an sådant som islam och judendomen, världsreligioner med en enorm betydelse för miljoner människors liv, när man kan dra ned brallorna på KONSTVÄRLDEN?

I Dagens Nyheter (22/8) förklarar konstkritikern Dan Jönsson att Vilks hundar inte är
religionskritiska, utan ämnade att ”avslöja konstvärldens hyckleri”. Att det minsann inte är så fritt och frejdigt där som många, i synnerhet dess egna aktörer, gärna inbillar sig.
Och visst är det så. Konstvärlden bågnar av hyckleri. Men både Vilks projekt och Jönssons hyllning av det avslöjar en närsynthet som är minst lika karaktäristisk, och ännu mer problematisk, för samma ”värld”.
När man utan att blinka använder sig av grov, anti-semitisk ikonografi med kopplingar till Förintelsen
i enda syfte att dryfta för-hållandena inom denna, för de allra flesta ganska marginella kultursfär, är det något som fattas.
Respekt för andra människor? Kontakt med verkligheten?
Undrar just vad en psykolog skulle säga.  Patologisk narcissism?