Eftersom premiären flyttades fram tre dagar, inträffar den på första vanliga föreställningskväll, utsåld sedan länge. Ungefär hälften av publiken är gymnasieklasser. Jag vågar gissa att de flesta ser sin första Ett dockhem av Henrik Ibsen. Det känns i luften att detta är en publik som följer handlingen, och den är thrillerartad, uppmärksamt: hur ska detta sluta?

Själv ser jag min tionde eller tjugonde Ett dockhem. Jag vet inte riktigt. Premiärflytten skedde efter konflikter, oklart för omvärlden om vad, men regissören Kjersti Horn lämnade helt uppsättningen. Hennes namn finns inte med i programmet, men rimligtvis är det hennes koncept vi ser i Jan Lundbergs scenografi. På tre dagar kan knappast grundritningar ha ändrats, men producenten Benoît Malmberg och ensemblen har slutfört uppsättningen själva.

De många unga runt mig får mig att sluta leta skavanker och tecken på regisammanbrott. Vad är det vi ser? En sammanpressad och stiliserad version av Ett dockhem, verktroget och spelat utan paus på en timme och 40 minuter. Lätta skarvar mellan akterna då snöflingor projiceras på de två bakre väggar i en vit, öppen kub som är spelplats. Skådespelarna sitter på scenen genom hela föreställningen, på små väggfasta bänkar på de vita väggarna.

Komplikationerna kring privata lån och reverser är passé, men pjäsens dramatiska centrum, förminskandet, är evigt. Nora behandlas som ett barn av sin man, Helmer, men i denna uppsättning är allas förminskande och tillkortakommande understruken. Ibsen ville aldrig kännas vid "kvinnosaken", utan föredrog att tala om "människosaken", och så vitt jag kan se är det vad denna osignerat signerade uppsättning också gör.

Ömsom en snöglob ömsom en boxarring där en vältempererad ensemble möts. Kamp om sanningen, kamp för att överleva, kamp för att få leva som man vill. Komprimeringen av texten gör att pjäsens väl underbyggda stegring av spänningen inför upplösningen blir raskare, scenerna liksom utryckta till beskådan, men också grundare. Nora, Julia Dufvenius, är till slut avklädd i mamelucker och snörliv - utsatt, ömklig. Lite för enkelt för att kraften i hennes uppbrott ska bli begriplig.