I onsdags dog soulstjärnan Teddy Pendergrass. Jan Gradvall minns en man som var en länk mellan Martin Luther King och Barack Obama.
Popmusiken uppfanns av tonåringar. Länge var det också tonåringens perspektiv på kärlek som präglade dess innehåll.
Till viss del är det också så fortfarande. Rolling Stones har aldrig skrivit någon låt om dagishämtningar och familjeterapi.
Sångaren Teddy Pendergrass, som gick i bort i onsdags, var bland de första som sjöng om kärlek utifrån ett mer långvarigt perspektiv.
Teddy Pendergrass (1950-2010) slog igenom som sångare i gruppen Harold Melvin & The Blue Notes. Gruppens genombrottsingel, ”If you don't know me by now”, kom att bli en av tidernas mest spelade och älskade soulballader. Snart 40 år senare går det fortfarande inte en vecka utan att den spelas i Lugna favoriter.
När ”If you don't know me by now” släpptes 1972 skrev den engelske musikkritikern Simon Frith att detta var en låt som uttryckte exakt vad han i många år försökt säga till sin fru. ”We've all got our own funny moods/ I've got mine. woman, you've got yours too”.
Teddy Pendergrass blev förlamad i en bilolycka 1982. När han var med i ”Live Aid”-galan 1985 uppträdde han i rullstol.
Teddy Pendergrass fortsatte spela in skivor fram till slutet av 1990-talet. När han dog i onsdags var det i sviterna av en operation för magcancer.
Om man hamnar i diskussion med någon som hävdar att disco är ytlig musik är det också till Teddy Pendergrass och Harold Melvin & The Blue Notes som man ska vända sig.
Gruppens discoevangelium ”Wake up everybody” från 1975, med textrader som ”The world won't get no better if we just let it be”, är en länk mellan Martin Luther King och Barack Obama.
Det var den låt de skulle ha spelat inför mötet i Köpenhamn.
När journalisten Nik Cohn 1975 skrev det New York Magazine-reportage som blev filmen Saturday night fever fejkade han karaktärerna och dialogen. När jag intervjuade Nik Cohn i förfjol berättade han att han åkte ut till den spirande discoscenen i Brooklyns arbetarkvarter, men att han, som tunn vit engelsman, aldrig vågade gå in på discoteken.
Men i sitt reportage nämner Cohn att han genom dörren hör dansgolvet där inne fyllas till tonerna av ”Bad luck” med Harold Melvin & The Blue Notes.
Den långa versionen av ”Back luck” inleds med en gospelliknande predikan där Teddy Pendergrass närmast improviserar fram texten, med utgångspunkt från vad han läser i en dagstidning som ligger framför honom på studiogolvet.
När man hör Pendergrass röst mässa om världens tillstånd reser sig nackhåren: svärtan i ordet trycksvärta får en dubbel, nej, trippel, innebörd.
Och allt detta medan bandet bakom förenas i ett discobeat så hypnotiskt att Travolta-generationen aldrig kunde sluta dansa.
Om man vid dödsbeskedet i onsdags tittade upp mot himlen kunde man se hur det flämtade till i den stora discokulan där uppe.
