Häromdagen utpekades jag (Expressen 11/8) som en av de ”kändisar” som socialdemokraterna ska utnyttja för att vinna röster. Min – och de andras – insats skulle vara att i olika offentliga sammanhang hoppas på en rödgrön valseger.
Jag vrider mig och stönar. Hur ska jag göra? Jag har riktig vånda.
Jodå, jag är mycket riktigt socialdemokrat och har ställt upp för sossarna tidigare – men…
Det är just det.
Jag är ”socialdemokrat men… ”
Jag vrider och vänder mig och stönar.
Och det är inte Mona jag tvivlar på. Jag tror att hon efter allt som hon varit igenom både privat och offentligt skulle bli en alldeles utmärkt statsminister och till och med landsmoder.
Nej Mona, det är inte du. Det är allt det andra.

För det första: vi röstade bort Göran Persson för fyra år sedan. Efter en lång och på många sätt storartad insats för vårt land var väl de flesta överens om att han ändå gjort sitt.
Liksom åkern mår makten bra av växelbruk.
Bleka och skakade insisterade sossarna på att man uppfattat vinken och att man skulle rannsaka sig och nystarta.
Fast hur många har nån upplevelse att det blev nån rannsakelse eller nystart över huvud taget?
Ärligt talat!
Skyhöga opinionssiffror gjorde snarare att man satt still i båten, tysta som fan för att inte störa, och när man för några månader sedan presenterade sina ”vallokomotiv” var samliga utan undantag hämtade från den Persson-regering vi faktiskt röstat bort.
Samma trötta gubbar (med något enstaka kvinnligt alibi) som förra gången. Östros. Bodström. Pagrotsky och gänget. Förlåt mig för att det inte pirrar i magen av upphetsning.
Finns det verkligen inte en enda mänska under 50 i hela socialdemokratin som är värd att lyftas fram? Någon enda med en vision. En dröm. Något annat! Snälla!

För det andra: Förbifart Stockholm-uppgörelsen med Miljöpartiet och Vänstern. Eller rättare sagt oförmågan att göra upp om Förbifart Stockholm.
Vad jag begär av en allians, vilken färg den än må ha, är att man kan lösa interna motsättningar och sedan stå för det man kommer fram till.
En svindyr folkomröstning för våra skattepengar bara för att hjälpa sig själva ur knipan och slippa fatta ett svårt beslut är inte bara så billigt att man skakar på huvudet, det är näst intill kriminellt!
Skämmes allesammans! (Det kommer dessutom att fördyra och försena en redan dyr och senkommen trafiklösning, dubbelskäms därför!)

För det tredje: Hur man än räknar på de rödgrönas fastighetskatteförslag innebär det att en herrgård i Örkelljunga blir skattefrälse jämfört med ett småhus i Stockholmstrakten. Jag har verkligen försökt att tycka att förslaget är bra – eftersom det är rimligt att vi som tjänar mest också avstår mer – men det går bara inte. Mina rödgröna vänner måste helt enkelt hitta ett sätt att inte straffa Stockholmare på.
I alla fall om man vill ha Stockholmsröster.

Så här håller jag på. Jag vrider och vänder mig och stönar. Hur ska jag göra?
”Och vill man verkligen ha Lars Ohly i regeringen?” tänker jag och suckar.
En vänsterpopulist som vill ge skattelättnader åt elitfotbollsspelare? Inte ens Mona Sahlin ville ju ha honom där egentligen.
Å andra sidan: Vill man ha Jan Björklund i regeringen så mycket hellre? En högerpopulist som flirtar med främlingsfientlighet och dessutom ska införa skamstraff i skolan. Burka på dig själv, Björklund! Hoppas dina föräldrar är i livet för de borde fanken få sitta med på den kvarsittningen!
Eller verklighetens gränspolis Göran Hägglund? En kille som har mage att prata om valfrihet och att politiker inte ska lägga sig i människors sätt att leva och sedan konsekvent under hela sin politiska gärning förnekat mig och de mina varenda mänsklig rättighet som finns.
Och kulturpolitiken då? Alliansen har ju ingen kulturpolitik alls. Sossarna har ju i alla fall en vision när det gäller kultur.
Eller borgarnas tokfundamentalistiska tro på att marknaden med nödvändighet alltid är god, självsanerande och alltid leder till det billigaste och bästa för mänskligheten. Jag behöver bara titta på mina elräkningar för att chockeras över hur fel de har!
Om de rödgröna ändå kunde lova att förstatliga elbolagen igen skulle de ha min röst som i en liten ask! Men icke!

Hjälp, hur ska jag göra!
Hoppas jag eller hoppas jag inte att de rödgröna ska vinna, så socialdemokrat jag är?
Gud, jag vet verkligen inte! Jag våndas!
Jag skulle kunna göra en Benny och ge lite stålar till Gudrun Schyman!
Problemet är bara att tanten väl bara skulle bränna dem.
Det är en dryg månad kvar till valet och jag våndas.
Jag vänder och vrider mig och stönar.
Jag är socialdemokrat – men…

Jonas Gardell
kulturen@expressen.se