MOSKVA. Downshifting. Att varva ner, förverkliga sig själv och sina drömmar.

Så beskriver den nyligen frisläppta Jekaterina Samutsevitj beslutet att lämna sitt jobb som programmerare 2005 för den sorts konstaktivism vilken förde henne in i den löst sammanhållna, anonyma grupp ryska punkfeminister som kallar sig Pussy Riot.

- Det är ju inte konstigt att vilja förändra den sociala struktur man är del av. Jag skrev kod för u-båtar, säger hon när vi träffas i en grå betongförort utanför Moskva där hon bor efter det plötsliga frigivandet den 10 oktober. Pussy Riot-sympatisörer. Foto: Alik Keplicz

- Jag ville komma ifrån det slags liv som regeringen har tvingat på oss: att behöva gå till jobbet varenda dag - och i stället göra något för min egen skull, att vara kreativ och skapa.

Det är ingen väntad liknelse, men ju mer Katja pratar, desto mer påminner hon om en gestalt från filmen Matrix. 2005 arbetade hon alltså som programmerare för Nerpa, med kärnvapenbestyckade u-båtar. Och ville därifrån, ungefär som Nikolaj Tjernysjevski - en känd rebell och författare - för att landa i en ny social ordning som kändes rätt. Med detta resoluta dissidentskap följer en benägenhet att se regeringskonspirationer bakom de flesta sociala problem.

Jag kan föreställa mig henne i en förort till Williamsburg, New York, Berkeley eller Austin, där ingen bryr sig om ifall man sätter en Hitler-mustasch på en bild av presidenten. Det var faktiskt förutsättningen för hela Matrix-idén: en värld där påhitt och konspirationsteorier ännu var viktiga, en fråga om liv och död och om att rädda världen.

Men inte väntade jag mig att hitta någon sådan i Ryssland - där Vladimir Putin kan bli upprörd, där man kan hamna i fängelse och där ens påhitt snabbt börjar växa till någonting större än en själv.

Katja, Nadja och Masja var emot den egendomliga symbios som råder mellan staten och religionen och på vilken den ryska regeringsmakten ännu vilar. Att det är så det förhåller sig var de fullt medvetna om. Men inte i sina vildaste drömmar hade de förväntat sig att regeringen skulle reagera så irrationellt.

För Katja var uppträdandet i Frälsarkatedralen ett konstnärligt performance som alla andra - av den sort som deras vänner ute i Europa skulle kunna genomföra utan problem. Ingen var rädd.

- Mina känslor hade inget med platsen att göra, bara vad jag hade kommit dit för att göra, säger hon för att beskriva läget när hon gick in i katedralen den 21 februari 2012.

- Jag skulle bara handla snabbt och klart, det är ju lätt att någonting går fel och att allt misslyckas. Det var en vilja att göra allting rätt, allt som jag hade tänkt igenom på förhand. Så klart att vi var nervösa. Men vi var inte rädda, jag kände bara oro för att vi inte skulle lyckas, den oro en konstnär känner som har jobbat hårt med sitt projekt.

Och när insåg du att något gick fel? Att det ni gjorde helt gick över styr?

- När de bedömde det som ett brottsfall. När det kom uppgifter om att de Präst välsignar interner i det häkte där Pussy Riot-medlemmarna sitter i förvar. Foto: Yuri Tutovt skulle bli polisutredning. Men vi trodde att det skulle bli som det ofta brukar med konstnärer - hot om åtal, men att de sedan skulle släppa det. Men när det gick så snabbt förstod vi att något inte stod rätt till. Som om det fanns någon sorts påbud från toppen, någonting som satte i gång repressionen. Det gällde inte bara oss, det var en allmän repressionskampanj som bara fortsatte och fortsatte. Av någon anledning beslutade man sig att börja med oss.

Katja låter inte bitter när hon talar om fängelset: hon gillade maten och trots de strikta reglerna kunde hon lånaTjernysjevskij från det enkla fängelsebiblioteket.

- Det var ungefär fifty-fifty bland de andra fångarna som stödde oss. Många av dem visade oss stor respekt.

Katja har varit tystlåten när det gällde skälen att byta försvarsadvokat, den enda tänkbara orsaken till att hon fick villkorligt. Och när hon ändå är på defensiven känner hon att hon inte kan - eller vill - berätta hela historien.

Varför bestämde sig rätten då i detta så tydligt politiska fall att sätta dig fri?

- Kanske var makthavarna trötta på att svara på frågor om Pussy Riot. Kanske var de trötta på den pressen. Och nu kan de dunka varandras ryggar för att de benådade mig.

Hon understryker att hon absolut inte själv har föreslagit benådning.

Detta stämmer emellertid inte riktigt med vad Katjas förra försvarare, Nikolaj Polozov och Violetta Volkova, sa några dagar innan vi möttes. Enligt dem hade det funnits signaler om att det kunde bli fråga om benådning för hela gruppen. Man trodde inte att enbart Katja skulle frias.

Katja ger ändå en rättfram version om varför gruppen har distanserat sig från konstaktivisten Pjotr Verzilov - Nadezjda Tolokonnikovas exman och den som har talat för Pussy Riot i Ryssland och utomlands.

- Verzilov hade aldrig något att göra med oss, han är bara en bekant. Men här finns ett problem: vi lever i ett konservativt samhälle som inte tror att ett gäng tjejer kan organisera sig och göra någonting eget. Samhället spanar alltid efter någon som ligger bakom, vem som förmodas organisera saker och ting. Det är därför vi försöker förklara att det bara var vi och ingen annan. Ingen annan står bakom oss. Det finns ingen regissör.

Men kan hon verkligen vara säker på det? I Matrix upptäcker vanliga människor - som råkar vara programmerare - att de plötsligt och våldsamt har hamnat i en värld där ingenting är vad det förr verkade vara. De är brickor i ett globalt pussel.

Närhelst vanliga ryssar drar upp Pussy Riot-fallet undrar de vem som ligger bakom det - inte för att de är konservativa eller antifeministiska, utan för att i det bysantinska spionsamhälle som är rysk politik, så är alla alltid någon annans redskap. Många ryssar är säkra på att Pussy Riot är någon annans projekt, och att den person som drar i trådarna är ännu mäktigare än Pjotr Verzilov.

Kände du någonsin att du var ett redskap som utom din egen vetskap användes i ett politiskt spel? Ett sammanhang som skulle återuppliva den statliga ortodoxin?

- Självklart kände jag att vi blev använda till det då och då. Det här är en politisk rättegång.

Anna Arutunyan

Anna Arutunyan är rysk journalist och författare. Hennes bok Tsar Putin kom ut på svenska tidigare i höstas.

Översättning från engelska: Nina Lekander