Den riksbekanta katten som försvann och återfanns har gått ur tiden.
Stig Larsson sörjer sin vän och reflekterar över vår syn på ålderdomen.
Så sent som nu i våras hände det mig vid två tillfällen att två damer kom fram till mig i bussen och frågade mig om hur det var med Esset. Under närmare sex år har liknande situationer inträffat utan överdrift 15 till 20 gånger. Och jag har alltid känt en särskild stolthet över att samtliga dessa vilt främmande människor har kommit ihåg hans namn, Esset.
Mot slutet av juni 2003 sattes VD upp i Moskva. När jag kom tillbaka till Arlanda var det första jag gjorde att ringa upp min kattvakt, Birgitta Aspengren. Innan hon hann säga vad som hade hänt, hörde jag på hennes röst att något förfärligt hade inträffat.
Ett fönster i hennes lägenhet på Renstiernas gata hade åkt upp av vinddrag. Och Esset – som om möjligt var ännu mer dumdristig än jag – fick för sig att han skulle ut på äventyr. Han var kort sagt försvunnen. Jag ringde dåvarande kulturchefen Per Svensson på Expressen, som ordnade att jag omedelbart, klockan var då närmare elva på kvällen, kunde komma in på redaktionen och skriva en text om detta.
Under den följande veckan hade Expressen två artiklar som frågade: ”Har någon sett Esset?” Warda Khaldi och olika pressfotografer följde mig i duggregn och spöregn under mitt sökande, mina rop ”Esset!” i Vitabergsparken och de östligaste delarna av Söder, som jag underligt nog aldrig hade satt min fot i dessförinnan. Och vid några tillfällen hörde jag att även andra ropade på honom. (Ja, jag kan lova att det kändes lite overkligt.)
Den tredje juli, kvart över tio på kvällen, öppnade vi en skrubb och fick se honom. Det foto som Mikael Sjöberg tog efter att jag hade lyft upp honom och han yrvaket stirrade in i kameran kanske är det enda i tidningshistorien där själva upphittandet av en katt har dokumenterats.
I närmare fyra timmar låg han sedan på mitt bröst och kurrade.
Esset skulle leva i ytterligare drygt sex år. Han var 20 år och två månader när han somnade in på Stockholms djurklinik i Alvik.
Jag har alltid upplevt det som stötande när unga människor påstår att de under inga omständigheter vill bli gamla på det där i deras ögon sjaskiga viset. 85 eller 90 år. Och hur allt av ungdomens charm och framtidstro fullständigt har gått förlorad. Man är mindre än en skugga av den man var. En lallande fåne med blöjor.
Strunta i din värdighet! Vem, handen på hjärtat, har varit så särskilt intresserad av den?
Då jag som 19-åring arbetade i psykvården i Umeå med dementa, kunde jag konstatera att de flesta tycktes ändå se fram emot lördagarnas grön-vit-rosa glass.
Livet blir mindre och mindre. Och till slut – kanske, vad vet jag? – är det inte ens särskilt svårt att dö.
Och för egen del måste jag säga att det långsamma, ytterligt långsamma nedtonandet av Essets livskrafter, i alla fall gjorde det möjligt för mig att ställa mig in på att jag skulle överleva honom. Under alla dessa år tillsammans förträngde jag att han en gång skulle dö. Tanken gjorde helt enkelt för ont. Och jag tycker avgjort att det är dumt att må sämre än vad nöden kräver.
Sista halvåret var hans syn så dålig att jag var tvungen att dra ut sängdynan några centimeter från väggen. Därigenom uppstod en glipa mellan dyna och vägg. Så länge som han följde den rännan, visste han att han snart närmade sig sängens kortända. Försiktigt trevade han sig fram. Och när han närmade sig slutet, tassen viftade för några sekunder i luft, var han klar över att här, här kan jag hoppa ner. Djupt, så djupt det bara gick, sträckte han ner sitt huvud. Helt blind blev han aldrig, men han kanske såg fyra, fem centimeter.
Plofs så åkte han ner på golvet – under husses uppmuntrande ord: ”Husses lille kämpe. Titta, det gick ju bra.”
