Varför måste min syster och jag ha likadana klänningar? Med smock och små knappar. Blommiga. En stor rosett vid örat.

Det skulle synas att vi var systrar. Precis som sessorna på Haga. Vi hade bilderböcker med deras lekstuga och leksaksservis.

Och en vagn. Vi ville ha samma.

En hemsömmerska satt och trampade på vår sy-maskin. Kommen sie hier, bitte, hörde man. Hon kom från Österrike och var flykting. Vi visste inte vad det var. Vi neg för henne.

Det här är åren mellan 1935 och 1945. Vad fanns det för förebilder? En barndom utan tv, utan tv-spel, utan kändisar.

Vi var väl sex och åtta år när sessorna kom in i vårt liv. Det var när man tröttnat på Tomtebobarnen och sagorna om Snövit och Askungen.

Det fanns en sång vi kunde utantill. Den var skriven av Brita af Geijerstam:

"Tror du det är sanning för det tror nästan jag,

att när solen är framme en riktigt vacker dag

och vi går ut i parken på Haga

att vi kan få se

prinsessorna tre,

Margaretha , Birgitta och lilla Désirée" .

Det var 1940-tal och vad visste barn om kriget som härjade. Ingen berättade att det fanns bananer och nylonstrumpor och PLASTIC.

Livet var oskyldigt. Man ville ha det som sessorna. Den långe farbrorn i vitt med hatt på huvudet var kung, Gustaf V. Sen kom det en sessa till, Christina. Och så prinsen. Som är vår kung i dag.

Det var några korta år då vi hade lekstuga på landet och lekte att vi var prinsessor. Det kom andra barn på besök. Jag ville vara prinsen. Jag ville ligga stilla med ett lakan över mig och läsa Robinson Kruse.

När de drog i mig tjöt jag: Jag är en liten baby. Och satte i gång och tjuta som en ettåring.

Nu ska vi gå och hälsa på mamma, sa de som var prinsessor. Vi hälsar från dig.

Under krigsåren föddes en mängd ungar. Vi hade turen att bo i skärgården på somrarna. Flera av våra grannar flyttade från vår ö in till stan. De var rädda för ryssen. Min mamma fnös och drog till med ett uttryck hon hade lärt sig: Finlands sak är svår. Och så skrattade hon lite. Vi fattade ingenting. Den sorgliga sommaren var när mamma for till stan. Kanske till Patriotiska Säll- skapets BB, där jag själv är född.

Fröken Johansson tog hand om oss, hon var alltid där och när vi grät så klappade hon i händerna och ropade: Nu leker vi sessorna på Haga.

Efter mycket komplikationer - vad var det? - kom mamma tillbaka med vår lillebror. Vi hade fått en riktig bror att leka med. Vår prins.

Prinsessorna var födda 1934, 1937, 1938, 1943. Prinsen som skulle bli kung föddes 1946.

Det var salut varenda gång och rojalisterna suckade och beställde in mer punsch för att trösta sig. En åtting fick räcka. Till slut kom en prins och tronföljare. Då avlossades 88 skott med ett mellanrum efter 44. Fem barn, alla födda på Haga.

Familjer runtom i Sverige döpte sina barn till Margaretha, Birgitta, Christina. Så snart man hör dessa förnamn så vet man på ett ungefär när någon är född.

Det var en oskyldig tid som snart skulle ta slut. Kungens far, prins Gustaf Adolf omkom i en flygolycka 1947.

Idyllen med Haga tog slut i början av 1947.

Hela ekipaget med fem barn, barnsköterskor, kokerskor, hovdamer, stövelknektar (hur stor kunde staben vara?) till Slottet i Stockholm.

Hur skulle det nu gå? Vi var fulla av frågor. Skulle lekstugan stå kvar? Skulle Nenne följa med till Slottet? Vår mamma var lindrigt intresserad.

Nenne var barnsköterska åt alla barnen. Hon hette Ingrid Björnberg och tog ett stort ansvar. I sin bok Dagbok från Haga (och Stockholms slott)", berättar Nenne om hur hon klädde flickorna och borstade deras hår. Sen fick de gå och säga god morgon till sina föräldrar som bodde i en egen våning.

Medan den kungliga familjen anpassade sig på Slottet höll världskriget på att ta slut. Ryssarna brakade in från öster. De allierade befriade Paris, Italien. Per Albin Hansson ledde en samlingsregering och den stora filmstjärnan Edvard Persson slog igenom.

President Truman lät två atombomber förgöra Hiroshima och Nagasaki för att få Japan att ge upp kriget.

Sveriges alla nazister och tyskvänliga förstod att Hitler skulle krossas. Ett typiskt begrepp som användes var "roddare". Det var de som rodde åt andra hållet, mot demokratin.

Men Nenne nämner ingenting om samtiden i sin bok. På många sätt framgår ändå hur barnen skyddades från allt det onda i världen.

"När jag anlände med de tre äldsta sessorna till Solliden en ljum sommarkväll 1940 möttes vi av Gamlefarfars tydliga ogillande. 'Har ni inga hattar på er?' Var det första han frågade när barnen steg ur bilen för att hälsa."

Ingrid Björnberg fick lära sig att en dam alltid bar hatt när hon var ute och reste. Gällde även damer som var sju år. Prinsen (Carl Gustaf) fick allt oftare följa med till Drottningholm när Gustaf V skulle dricka te. Den lilla babyn lades på en matta som hans mamma prytt med applikationer. Sedan vecklade "Farfar-kung" ihop sin långa lekamen och lade sig bredvid.

Och tänk vad som hände när prinsessan Birgitta skulle gifta sig i Sigmaringen i Tyskland. Underkjolen till bröllops-klänningen fattades. Genom otaliga telefonsamtal till Märthaskolan i Stockholm ordnade allt upp sig. Underkjolen sändes i ilfart med flyg.

"Sigmaringen kunde andas ut", som Ingrid Björnberg skriver.

Tänk om de inte hittat under- klänningen! Tanken svindlar.

Man får en känsla av att det ständigt gullades med de kungliga barnen. De levde i en annan värld, gick i skola på Slottet. Var det någon människa som förklarade för dem hur svårt det är att leva?

Inte minst för en kunglig person trots alla skyddsnät. För vanligt folk fanns ofta inga skyddsnät alls. Eller också var det hål i dem. Jag själv och mina syskon växte upp i verkligheten. Den var inte lätt att tas med.

Det var dessutom en tid när inget pjosk tolererades: "Du är inte sjuk, upp med dig och gå till skolan". Sessorna och deras värld blev alltmer dunkel.

Nu var det efterkrigstid och jag fick äta min första banan.