Nils Schwartz läser nyöversättningen av den argentiske författarikonen Ernesto Sabato.
"Vi har alla krupit fram ur Gogols kappa", ska Dostojevskij ha sagt om sin ryska författargeneration. "Vi har alla krupit fram ur Sabatos poncho", kunde någon av den latinamerikanska boomens författare lika gärna ha konstaterat.
Argentinaren Ernesto Sabato som dog tidigare i år, nästan 100 år gammal, gav förutom en rad essäer endast ut tre romaner under sitt långa liv, och av dem är det bara den mellersta, Om hjältar och gravar (1961; på svenska 1982), som är epokgörande i Gogols mening.
I den föddes den magiska realismen vågar jag påstå, mest magiskt i det halvt hallucinatoriska avsnittet "Rapport om Blinda".
Sabatos tredje roman Abbadon utplånaren (1974) minns jag mest som en stor litterär besvikelse när den kom på svenska 1986 - i mina ögon alltför inkrökt och självrefererande. Den svenska översättningen av debutromanen Tunneln (1948) kom ut redan 1951, men det är inte förrän i höst, i nyöversättning av Peter Landelius, som jag har läst den.
Och åter blir jag en smula besviken. Den korta romanen är förvisso tät och suggestiv, men långt ifrån så omvälvande som Om hjältar och gravar.
Under läsningens gång kommer jag att tänka på Borges och Camus, på Dostojevskijs källarmänniska och Kafkas K och märkligt nog också på Gombrowicz dagböcker. Han levde visserligen i argentinsk exil vid den här tiden, men dagböckerna började han inte ge ut förrän långt senare.
Det är något i berättarjaget Juan Pablo Castels attityd som påminner om Gombrowicz förakt för borgerlighetens bornerade bildning. Castel är en 38-årig konstnär som i 34 korta kapitel berättar om den avsmalnande och alltmer tunnelliknande väg som till slut får honom att mörda en kvinna som likt en gäckande skugga ömsom lockar honom till sig, öm- som flyr hans närmanden.
Castel är en misantropisk enstöring som avskyr konstetablissemangets ytliga ryggdunkningar och falska förståsig-påaenden lika mycket som sina medmänniskors själlösa strävanden längs Buenos Aires myllrande myrstigar.
Det är när en ung kvinna blir stående framför en av hans målningar och länge betraktar en detalj som ingen annan har lagt märke till, som Castel drabbas av en passion som utvecklar sig till besatthet och förblindande svartsjuka.
Blindheten är ett ledmotiv - ursäkta ordleken - som ska återkomma hos Sabato.
I debutboken mördar inte bara berättarjaget såsom i blindo, offret är också gift med en fysiskt blind man. Blindheten är en i vidare mening existentiell symbol, en bild av människan som famlar sig fram i världens mörker på jakt efter mål och mening.
Man kan förstås inte låta bli att tänka på den blinde Borges, vilken dock enligt Peter Landelius efterord aldrig uttryckte någon uppskattning för Sabato.
Det visar, om inget annat, att till och med ödets ironi har nedsatt synförmåga.
