Efter att Gång- och Motionsförbundets fiffel med medlemsantalet avslöjats har Fvonk sjunkit ner i en depression. Han har slutat jobba och vågar knappt gå ut, eftersom de gravida övervakar varje steg han tar.

Jens är också deprimerad. Det är inte lätt att vara statsminister i världens rikaste land, Äppelkvinnan stjäl alltfler röster och efter att det fruktansvärda inträffade förra sommaren har han känt sig utarbetad och arg.

De två männen möts och blir för en tid vänner, ja till och med blodsbröder på klassiskt romantiskt manér. Gestaltningen av deras trevande möte – den barnsliga, naiva dialogen känns igen från Erlend Loes tidigare böcker – lyckas både röra och beröra. Är det roligt då? Ja, visst är det det. Loe skruvar skickligt replik­erna och sätter dem ofta mitt i kryss.

Som svensk imponeras man av den snabba arbetsprocessen, författarens och förlagets. Boken utkom i Norge i oktober 2011, och ändå har Loe lyckats skriva in referenser till massakern på Utøya samma år. Så samtida blir aldrig svensk förlagslitteratur!

Är det en politisk roman? Ja, men det har inget att göra med att det figurerar en statsminister i den. Fvonk är en bok om kön, om manlighet och om hur en viss sorts man har gjorts över­flödig.

Det är en bok som får mig att undra varför utsatta män börjar fråga sig om jämställdheten har gått för långt och drömma om herrbadhus och fester med lättklädda kvinnor. Under läsningen tänker jag flera gånger på Susan Faludis Ställd (läs den!). Därmed är Fvonk också en bok om hur klasstill­hörighet avgör hur hårt den enskilde drabbas av livets nycker, och om hur den förmår att skilja till och med blods­bröder åt.

Fvonk har blivit en del av den okultur som breder ut sig i samhället och måste utplånas för att bereda plats åt en strål­ande framtid. Så blir Fvonk en feelgood-tragedi, där gestalternas öden står skrivet, om inte i stjärnorna så i varje fall i deras avföringsprov.

Naima Chahboun

kulturen@expressen.se