Idag skulle Stella ha varit tre månader. Jag sitter i Vasaparken på en filt och skriver och skulden är så öronbedövande att jag inte kan höra fåglarna. Kanske för att skuldkänslorna har en så stor plats i mitt liv i övrigt just nu. Jag kommer alltid försvara aborträtten, men det som tynger är att vi, nej att jag, dödade henne själv. Det hade varit enklare att inte få välja. Det hade å andra sidan varit sämre att inte få välja. Nu sitter jag med hela ansvaret. Det blir på något sätt enklare.
Vi kom till sjukhuset på tisdagen den 18 januari. Först fostervattenprov. De ville kontrollera att hon inte hade några kromosomavvikelser. I väntrummet var det fullt av gravida lyckliga kvinnor som ville försäkra sig om att slippa Downs-ungar när de nu ägnat tiden fram till 38 åt karriär och backpacking. Mitt utrymme för generositet är fortfarande ytterst begränsat. Jag orkade inte ens försöka låta bli att gråta. Satt där bland de strålande och hulkade öppet. Ett par som satt intill oss på de ljusa trästolarna med röda dynor flyttade sig en bit. Kanske trodde de att vår sorg smittade.
Inne i undersökningsrummet ännu en brits och ännu en takmålning. De där målningarna påminner om speglar ovanför sängar, men med rakt motsatt syfte.
Du får inte döda mitt barn. Det gjorde jag själv i stället.
Takkonstverken ska distrahera från det som pågår. Det är rimligen inte poängen med takspeglarna.
Ner på britsen, dra ner kjol och strumpor, kallt gegg på magen. Doktorn, det var en ny doktor, kontrollerade med ultraljud först. Vi fick se henne på skärmen, huvudet, ryggraden, de små armarna, det pulserande hjärtat. Men det satt fortfarande fel. I stället för lungor tarmar på rymmen. Min lilla flicka.
”Du kan inte gråta medan jag gör det här”, sa doktor Giertz som hade tagit fram en två decimeter lång nål. ”Du skakar när du gråter och då kan jag komma fel.” Så jag slutade. Andades djupt och lugnt, in och ut, sakta, in genom näsan ut genom munnen. Den sortens andning som med viljekraft kan bromsa hjärtslagen. Jag låg blickstilla i tio minuter eller mer medan han stack in nålen i mig, genom mig och nästan in i henne. Jag försöker minnas vad jag tänkte. Jag måste ha slutat tänka. Jag minns att det inte gjorde ont. Jag ville att det skulle göra ont, jag ville att något skulle vända min uppmärksamhet från det faktum att jag höll på att gå sönder, men det blev inte så. Stella hade inga kromosomfel.
”Du är ledsen?” Eftersom jag hulkade i en näsduk var det svårt att förstå om det var en fråga eller ett påstående. Med tanke på varför vi var där hade det väl också varit en smula underligt om jag inte hade varit ledsen. ”Är du säker på att du vill gå vidare med aborten?” Jag stirrade på henne. Fett mörkblont hår, en finne i pannan och uppriktiga ögon. Hur kunde hon inte veta? Hade hon inte läst papprena?
Jag nickade och tog upp en ny pappersnäsduk för att snyta mig. Stolarna vi satt på var i bok med gråa sitsar med ett blått geometriskt mönster på. Ytan kändes som sammet mot fingrarna. Det stod en trave pappersmuggar på det matchande bordet mellan oss. En plasttillbringare med vatten.
Jag födde Stella någon gång mitt på dagen, torsdagen den 20 januari.
”Du har fått prata med en kurator?” Den gröna sjukhusoverallen klädde henne verkligen inte särskilt väl och ändå bar hon läkarrocken oknäppt ovanpå, som för att visa upp mjukisdräkten under. ”Men det står här att du har träffat en kurator.” Jag förklarade igen, mellan tårarna att jag inte hade gjort det. ”Ok, är det något du vill då?” Jag ville verkligen inte att den här läkaren skulle döda mitt barn. Det var det enda jag tänkte på när jag satt där och försökte svara snällt men sanningsenligt. Du får inte döda mitt barn. Du får inte döda mitt barn.
”Kanske vore det bra”, sa jag. ”De är väldigt upptagna, men jag ska se efter.” ”Då kanske jag klarar mig.” Jag började gråta så häftigt att jag inte längre kunde svara alls.
”Men är du verkligen säker på att det är det här du vill göra?” Hon såg på mig, såg vidare på Erik. Han nickade och höll mig i handen. Den andra handen hade jag på magen, strax under naveln, precis där ditt huvud hade varit på ultraljudet. Jag skulle ju skydda dig. Det var min uppgift att skydda dig. Aldrig i mitt liv har jag haft en så viktig, en så absolut avgörande uppgift. Och så misslyckades jag. Lilla älsklingen. Och så lyckades jag ändå. I det extremt lilla. Man får vara tacksam.
”Kan du gå härifrån!” sa jag. ”Jag vill inte att du är här. Du vet ju inte varför vi är här, du tror att det här är en abort.” Det sista ordet föll från mina läppar som ett stenblock. Hon såg förvirrad ut. ”Men…” ”Gå ut härifrån”, sa jag med det sista av exakt artikulerande som jag över huvud taget kunde uppbåda.
Hon rafsade ihop sina saker och gick. Vid dörren vände hon sig om och såg på oss. ”Jag har visst läst era papper, jag vet vad det här handlar om.” Som om det skulle göra något bättre. Det gjorde inget bättre. ”Men det är ni som bestämmer, så jag går ändå”, ”fast jag inte gjort något fel”, hördes så tydligt i andningspausen att vi båda två var nästan helt säkra på att hon sagt det. Den icke-ursäktande ursäkten. Klassiskt trick. Sen satt vi och väntade i en timme på att en annan läkare skulle kunna ta hand om oss. I all sorgen var jag ändå lite lite nöjd med att åtminstone en enda gång ha vågat konfrontera min konflikträdsla. Du får inte döda mitt barn. Det gjorde jag själv i stället.
”Du kan må lite illa”, sa sköterskan. Tabletterna var stora och runda. En och en tryckte jag ut dem ur deras folieförpackningar. ”Men om du kräks måste du ta två till.” De skavde i halsen, som om jag inte riktigt lyckats svälja dem. Eftersom mina näsdukar var slut snöt jag mig i en pappershandduk från hållaren under handfatet. Jag visste att den skulle riva upp näsan. Så blir det alltid när man är förkyld och snyter sig i grovt rispigt papper. Till slut blev det en avvägning mellan smärtan i att riva upp de små skavsåren och obehaget med gråtsnor på tröjan. Jag hade frågat om vi skulle få träffa barnet. ”Man kan ta foton om du vill, men man brukar inte alltid vilja det.” Jag visste inte. Vi tog aldrig några bilder. ”Men självklart får ni se det om ni vill.” Det finns något grammatiskt problematiskt i att ordet barn är neutrum. Barnet, det. Barnet fött, barnet sjukt, barnet dött. Gud, vad kokett det låter. Som värsta sortens moderlig prettopoesi. I sjukvården säger de aldrig barn om ett 20 veckor gammalt foster, det spelar ingen roll hur mycket barn det är för den som känner hur det rör sig. Om man sa att det var ett barn skulle det ju vara ännu värre att döda det. Doktor Almström flyttade tillbaka mig mer än en vecka. Jag vet när jag hade ägglossning och vet i vilken vecka jag var, men han skrev 18:e på pappret. Jag vet att han gjorde det för att skydda mig, för att jag skulle slippa gå två veckor och vänta på tillåtelse från socialstyrelsen att döda henne. Tillåtelse från socialstyrelsen. Jag är tacksam att den sortens begrepp inte tog sig in i vår privata sorgeexpedition. Hur kan socialstyrelsen avgöra hur ont jag skulle ha av att gå i fem månader till och bära henne och älska henne och hata henne och föda henne och sen se henne dö.
Ni ser, jag kan ha en framtid som moderlig prettopoet också. Jag försöker bara förminska smärtan. För mycket rå jävla ångest, för mycket självhat för att jag faktiskt älskade och dödade min dotter i samma mening, för mycket aggressivt jävla självömkande så att det rinner ut på sidorna. För mycket är inte charmigt. Jag försöker hålla mig till den måttliga återhållsamma, charmfulla ångesten. Sådär ja.
Hur kan socialstyrelsen väga mellan liv och död? Eller mellan död och död, som i vårt fall. Tänk om ultraljudet varit ytterligare någon vecka senare. Då hade vi inte ens fått döda Stella om vi ville. Då hade hon, för hon klarade ju sig i livmodern på mitt syre genom navelsträngen, hon behövde inte sina icke-fungerande lungor inne i mig, jag skyddade henne där. Då hade hon säkert klarat sig fram till den 19 juni. Vad hade man gjort då? Vi visste ju att hon nästan helt säkert skulle dö. Vad hade vi gjort då? Hon kanske skulle ha överlevt, men skulle vi ha gjort det under de långa vårmånaderna?
Hur går en sådan förlossning till? Jag försöker sätta mig in i tanken på att föda Stella i en vanlig förlossning, med ryggmärgsbedövning och långa, onda värkar och utdrivningsskede och sprickor och blod. Och hela tiden veta att hon skulle dö. Fast då hade jag i alla fall fått träffa henne medan hon levde. Då hade jag kanske fått hålla henne i famnen medan hon dog.
Eller också inte. Eller också skulle hon ha levt sina få timmar i någon plastkuvös någonstans på sjukhuset med mig någon annanstans för att alla läkarna verkligen ansträngde sig för att hon skulle klara det. Fast hon knappt hade någon chans. Så då skulle hon ha dött långt borta från mig bland kalla stålinstrument och människor i gröna mjukisdräkter. Nu dog hon inne i mig. Det kanske är bättre.
På den lilla plätt där hon finns stod 206 ljus. 206 döda barn. Det går nästan inte att ta in.
Vill ni att hon ska obduceras? Den sista dagen på sjukhuset hade min doktor försvunnit. De ringde, men hon var upptagen någonstans. En annan fick ta över. Vacker. Jag minns att jag var förvånad över att jag var förmögen att uppfatta det. Han hette något östeuropeiskt. ”Vill ni att hon ska obduceras?” Han var den förste läkaren som sa hon och henne. Som markerade att hon var vår dotter i femininum, inte blott ett aborterat oönskat foster. Jag minns också att jag var tacksam för det. Vi visste inte. Vi ville ha reda på vad som var fel, men jag hade sett för många obduktioner på teve. De skulle klippa upp hennes lilla bröstkorg som en kyckling och gräva ut hennes hjärta. Hennes icke-existerande lungor. De skulle ta ut hennes inre som inkråm som kommer i plastpåsar. ”Vad kan man få reda på genom en sån?” frågade jag. Han visste inte exakt. Han hade inte hand om vårt fall. Men det var oftast värdefullt, sa han. Jag blev inte övertygad. Trots att han använde rätt pronomen.
Vi behövde inte bestämma oss på en gång. Så vi packade våra saker och tog tunnelbanan hem. Vi kommer ut och hälsar på dig igen, sa vi till henne. Sen gick vi hela Odengatan från Tekniska högskolans tunnelbanestation hand i hand utan att säga något. Det snöade. Det fanns ingenting vi kunde säga.
Jag minns hur jag ansträngde mig för att försöka sörja på ett klokt sätt. Inte bryta ihop, inte skrika, men inte heller hålla allting inne och bädda för en senare kollaps. Jag tyckte också att jag lyckades. Ha. Hemma i lägenheten den där fredagen gick jag runt och tog på möblerna. Jag försökte genom tryck på fingertopparna få kroppen att förstå att det visst fortfarande var hemma, att dessa upplysta rum visserligen inte längre var fyllda av lycka, men inte heller för all tid skulle vara någon gravkammare. Jag lyckades sådär. Ändå minns jag mitt sorgearbete de där första veckorna som långt mycket mer konstruktivt än senare varianter. Förnuftigt, skulle man kunna säga. Inte för att man är så jävla inne på otrohet som nyförlöst.
Det är något som få verkar känna till. Att de sena aborterna faktiskt innebär en regelrätt förlossning. Att det är värkar och andning och visserligen så mycket morfin man vill ha, men att det till slut ändå gäller att krysta ut sitt döda barn. Om folk visste det skulle kanske diskussionen om okynnesaborter bli lite mer realistisk. Jag kan inte för mitt liv föreställa mig att någon skulle gå igenom en sen abort utan att verkligen, verkligen vilja det. Jag födde Stella någon gång mitt på dagen, torsdagen den 20 januari. Jag var för omtöcknad av morfinet för att exakt komma ihåg klockslaget och man får inget uppskrivet som när man föder levande barn. Jag minns exakt hur det kändes. Hur jag andades och aktivt slappnade av samtidigt som jag lät det hända. Jag har ju aldrig fött några levande barn, så jag kan inte jämföra med det. Stella var så liten att det rimligen gör mycket ondare att föda vanliga barn. Plus att jag var hög på morfin. Jag stod på huk och hon kom ut i en tygklädd metallskål som någon satt under mig. Jag fick inte se henne på en gång utan sköterskan skyndade ut med henne och skålen. Kanske trodde de att jag inte skulle ha klarat av det, kanske ville de kontrollera att hon inte såg alltför obehagligt missformad ut. Det gjorde hon inte. Hon såg ut som en miniatyrbäbis bara. Perfekt. Min perfekta döda dotter.
Vi åkte förstås ut till kyrkogården. Tände ett ljus. Jag grät långa svarta mascaratårar nedför kinderna. Erik höll om mig. Han grät förresten också. Jag frös. På den lilla plätt där hon finns stod det 206 ljus. 206 döda barn. Det går nästan inte att ta in.
Jag minns när jag berättade för en av mina bästa vänner att vi skulle begrava Stella i en minneslund bara för barn. ”Vad bra”, sa han. ”Det blir som ett dagis i himlen. De stora barnen kan ta hand om henne.”
