Peter i Erik Helmersons andra roman
Den onödige mannen är en medelålders medelklassman som lever ett medelklassliv i ett medelklasshem någonstans i en medelklassförort till Stockholm. Han är en
nästan bra man, en man med goda intentioner som ständigt omintetgörs av olyckliga omständigheter och - framförallt - hans egen ryggradslöshet.
Utan att han har reflekterat över det har åren gått, äktenskapet är bottenfruset, karriären körd och dagens ungdom är plötsligt bara en väsensfrämmande och hotfull muskelmassa. Peter har blivit den onödige mannen, en biroll i sitt eget liv, en överflödig bit i livspusslet, och han ser passivt på medan han trängs längre och längre ut i marginalen.
Tills han en dag får nog. Och säger ifrån. Och med nyvunnet mod ifrågasätter allt från huliganer till sina egna värderingar. Redo att ta konsekvenserna. Redo att bli en Riktig Man igen.
Medelklassmannens självförakt är numera något av en folkrörelse. I romaner som
Vi i villa och
Människor helt utan betydelse, i teveserier som
Solsidan och
Våra vänners liv och på scen i
Ljust och fräscht är det uppenbart att medelklassmannen förlorat sin hela-havet-stormar-stol efter att kvinnor och barn och föräldrar redan satt sig. Medelklassmannen har blivit en emobrud - en vilsen gestalt som försöker bota sin hemlösa smärta med skärsår och självhat.
Jag känner igen typen, men tidigare har den mest figurerat i kvinnolitteraturen där den hunsade hemmafrun någonstans på sidan 98 får nog av svenneman, pelargoner, parmiddagar och vad-ska-grannarna-säga-förljugenheten och frigör sig från sin förlegade kvinnoroll för att förverkliga sina konstnärsdrömmar och ligga med (yngre) hantverkarmän.
Det är inte det att jag inte förstår vad Helmerson vill säga. Jag förstår att
Den onödige mannen är ett rop på hjälp, ett gny från en mansroll som hamnat mellan macho och mysbyxa, frigörelse och fredagsmys, storverk och vardag.
Jag fattar att det är ett medelklassmanifest, men i stället för att bli en roman om män och människor blir
Den onödige mannen en monolog.
En
fabel om hur medelklassmannen fick sin långa näsa, där alla romanfigurer är hänvisade till att spela sina stereotypa köns-, klass- och åldersroller i en så hårt scenograferad medelklassmiljö att den snarare liknar en bostadsannons än ett riktigt liv.
Jag avgudade Erik Helmersons de-butroman Blixthalka. Jag vet att han kan skriva, att han kan beskriva. Han har bara låtit bli att göra det den här gången och det gör mig förvånad och lite ledsen att han har övergett sin fina fingertoppskänsla för att peka med hela handen.
När Peter äntligen ger sin chef svar på tal säger han: "Jag säger bara att du inte behöver vara så självkritisk, Mobäck. Du behöver inte såga ditt liv. Du har inte så mycket att skämmas över. Och det du skäms över är kanske helt fel saker."
Jag kan inte annat än hålla med om det.
Jessika Gedin
kulturen@expressen.se
Erik Helmerson är medarbetare på Expressen kultur. Därför gästrecenseras boken av litteraturkritikern Jessika Gedin.
