För några år sedan läste jag, precis som alla andra, Chris Andersons
The long tail. Anderson var så på det, han var den nya nätokratins Robin Hood. ”Small people”? Skulle inte tro det.
Anderson skrev fram den lilla människan och hennes försumbara konsumtionskraft och underhållningspreferenser som en nätburen demokratisk murbräcka. Många bäckar små, och så vidare. Tajmingen var fenomenal. Ett år efter boksläppet twittrade sig Obama in i Vita huset. Så föddes min dröm om att skapa den oändliga bokhyllan för debattartiklar på nätet. Resultatet blev debattsajten Newsmill.
I dag, nästan fyra år senare, vore det kanske lite tjusigt att ångra sig. Nätekonomin är fortfarande High Chaparral och bikt och bitterhet som ingång i den här anmälan skulle definitivt höja dess underhållningsvärde.
Men glöm: Jag ångrar ingenting. En hel del, men långt ifrån allt, blev bra med den eviga demokratiska debattplattform som jag startade tillsammans med PM Nilsson och Karin Eder Ekman.
I alla fall: för dagen sitter jag i en rosenträdgård på Gotland och retar mig på FB-inbjudningar till enfaldiga Almedalsseminarier som poppar upp på min Iphone.
Om det inte vore för Telenors usla täckning (norrbaggarna måste hata Gotland) som gör att jag bara kommer in på nätet sporadiskt hade det varit livstids avstängning från mitt FB-konto för den som skickar debila seminarieinbjudningar.
Stör mig där jag sitter i högsommarsolen på den sociala mediedekadensen. Trillar in på Twitter: journalister som tror att mobbning i mikrobloggsformat är journalistik och redaktörer i Almedalen som tror att PR-mingel är publicistik. Dricker lite rosévin. Blir ännu mer förbannad. (Nej, det här är ingen fylleblogg.) Men vad får jag ut av nätet? Ja, vad i helvete får JAG ut av nätet?
En bloggare sommarpratar i P1. Ska jag trycka gilla, Mats Svegfors?
Gissa om före detta digitaliseringsproffset Eric Schüldts självuppgörelse,
Framtiden, kommer som ett efterlängtat brev på posten. I den skriver han: Allt var mycket enkelt. Jag har haft fel. Och jag kom att inse att jag inte längre var en troende.
Eric, hej! Borde du och jag kanske ta en fika?
Frågan var inte om utan när vi skulle få se den första desertören från Piratgenerationen. Och nu är han alltså här.
Börjar läsa Framtiden, full av förhoppning om att Schüldt, för mig framför allt en P2-hjälte, ska ge mig argumenten för att allt varit av ondo. Ett plåster, tack!
Schüldt och medförfattaren Jonas Andersson tar sats. Knackar sig tillbaka till faraonernas pyramider, vidare till biblioteket i Alexandria och så småningom till Gutenberg. När jag äntligen tror att författarna ska komma till vad jag anser att de lovat i förtexter och förord: att ge mig förklaringen till varför internet förstört våra liv, ja, då bär det i stället tillbaka till Cheops pyramider.
Besvikelsen.
Schüldt har inte skrivit den bok jag önskat att han hade skrivit. Han har ångest och skyller allt på internet.
Det är synd. För avhoppare som Schüldt behövs – eftersom till exempel undertecknad inte ställer upp – och han skulle säkert bättre än de allra flesta kunna skriva något förgripligt i ämnet.
Eller för att citera vad Per Gessle brukar skriva på sina plektrum: Don't bore us, get to the chorus.
Men Schüldt ska ha kredd för att han vågat hoppa av sekten. Bland 68:ornas maoister blev många framgångsrika mediekapitalister, ja, till och med porrprofitörer (läs: Jan Scherman). Ett motsvarande uppvaknande i den lila generationen skulle inte förvåna. Men vilka farvatten 80-talistpiraterna håller på att fly till har inte blivit mindre oklart med Erik Schüldt och Jonas Anderssons bok. Inte heller var nästa slag kommer att stå.
Tills vidare sneglar jag på Iphonen och ser att ingen, inte ens någon desperat PR-konsult, har skickat något meddelande under tiden jag läst
Framtiden.
Lite bittert känns det.
Leo Lagercrantz
kulturen@expressen.se
Leo Lagercrantz är en av grundarna av Newsmill, samt tidigare debattredaktör och grävreporter på Expressen.
