Epik i kistan

Publicerad
Att debattera om svensk litteratur känns lite grann som att plädera för att garfågeln borde fridlysas. Principen är lovvärd, men skadan är redan skedd.
Den debatt som utlösts av Fredrik Stjernfelts och Søren Ulrik Thomsens minst sagt berättigade Kritik av den negativa uppbyggligheten visar bara att ett kränkt och indignerat tonfall faller sig naturligt för vissa skribenter (Lars Mikael Rattamaa och Hanna Hallgren i Aftonbladet), egendomligt nog precis de vars modernistiska ståndpunkt redan har segrat. Bara det faktum att vi nu debatterar är att spela på deras villkor, eftersom det bekräftar deras syn på litteratur som inlägg i en debatt, politisk, filosofisk eller litteraturvetenskaplig, eller som någonting som omedelbart låter sig omformuleras i en kultursidesartikel.
Men låt mig vara konkret. De tre bästa romaner jag läst det senaste året är Claire Messuds The emperor’s children, Philip Roths Everyman och Ian McEwans On Chesnil beach. Ingen av dem skulle vara tänkbar på svenska, eftersom de förenar ett antal egenskaper som vi har fått lära oss är oförenliga – stilkänsla, djup psykologisk inlevelse i realistiskt skildrade människor, iakttagelseförmåga, intellekt, hantverksskicklighet.
Något liknande hittar man inte hos någon svensk författare under 50-årsåldern (den yngsta jag personligen ser som en förebild är Kerstin Ekman, född 1933).
Svensk romankonst måste numera vara den mest genomförda exemplet på arbetsfördelning som existerar. Om en svensk författare är intellektuell är han en hjärna i en glasburk (Steve Sem-Sandberg, Martina Lowden, Hans Gunnarsson med flera); om han är emotionell är han en jättebebis som vältrar sig i verkligheten i stället för att iaktta den (Paulrud, Brunner, Fredrik Ekelund); talas det om hennes språk är det ett poetiserande språk som med väldiga gester ställer sig i vägen för ämnet (Astrid Trotzig, Anna-Karin Palm); finns det en ambition att konstruera en roman efter traditionella regler tillhör den en litterär taylorist som producerar fabriksprosa (Guillou, Marklund); och har han humor är han inte författare överhuvudtaget.

Varför inte allt på en gång? Hur kommer det sig att de bästa svenska prosaböckerna, de som drivs av stark personlig inlevelse likaväl som språklig kapacitet och iakttagelseförmåga, på sistone varit öppet självbiografiska, som Margareta Strömstedts Natten innan de hängde Ruth Ellis och Åsa Linderborgs Mig äger ingen?
Vad händer med den svenska fiktionen när den så systematiskt plundras på sina tillgångar? Visar inte det faktum att Expressens och Forums stora tävling om bästa svenska samtidsroman i fjol förblev utan pristagare att en hel hantverkstradition har fallit i glömska; att det inte räcker med en halv miljon i belöning, om ingen vet hur man gör längre.
Och är det inte fullständigt absurt att den elitistiska avantgardismen hyllas som det enda sanna uttrycket för politisk radikalism, när ett så demokratiskt instrument som romanen, som har visat sig så överlägset när det gäller att förmedla alla varianter av erfarenheter för en bred publik, samtidigt får förfalla?

Det är på detta sekundära sätt modernismens dominerande ställning inom svensk litteraturkritik haft de mest skadliga effekterna. Det är naturligtvis inte så att alla svenska romaner är modernistiska; det är bara att den som vill tas på riktigt allvar måste skriva konstprosa om symboliska bankirer i centraleuropeiska miljöer, eller kryptisk novellistik från absurdiserad småstad.
Den begåvning som i den anglosaxiska världen används för att vidareutveckla en traditionell, publiktillvänd romantradition slösas bort på introverta formexperiment, mer eller mindre ohöljd självbiografi och stilistik på tomgång. Modernismen segrar inte genom att den läsande allmänheten skulle vara omvänd till den, utan för att den läsande allmänheten får hålla till godo med vad som återstår av en utarmad romantradition och till sist börjar tro att de måste hålla till godo med Jan Guillou.
Och medan det pågår fortsätter kritiken att hylla avantgardistiska honnörsord som ”nyskapande”, ”traditionsbrott” etcetera, och de kulturella myndigheterna att hålla de värdena under armarna. ”Experimentell och nydanande konst”, förklarar statens kulturråd i det dokument som lägger grunden till vad våra skattepengar ska användas till ”är /.../ avgörande för framtida expansion och kvalitet...”
Jag tror att det finns betydligt mer avgörande saker. Gammalt hederligt skapande är det mest nyskapande jag kan tänka mig just nu.
Jesper Högström
Jesper Högström

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag