Man har sett honom förr: eleganten som är alldeles för nouveau riche. Om F. Scott Fitzgeralds Den store Gatsby kom att symbolisera det hedonistiska 1920-talet så gav Bret Easton Ellis amerikanska psyko det giriga 1980-talet ett ansikte. Jay Gatsby och Patrick Bateman, onda varsel, båda två.
Under de modeveckor som just varit i Milano och Paris visades Bateman-accessoarer och Gatsby-kostymer som om det inte fanns någon morgondag. Gucci föreslog loafers av guld och gräddvit krokodil, den preppy poloskjortan var plagget du jour - en karamellfärgad vision av, återigen, den store Gatsby.
Modets Gatsby-kloner är givetvis inspirerade av Baz Luhrmanns filmatisering av Fitzgeralds klassiker, fast premiären inte sker förrän i vinter. Tre skådespel är också aktuella på Londons teaterscener, varav en musikal. En uppföljare till den nästan 90 år gamla boken har släppts, Tom Carsons tegelsten Daisy Buchanan's daughter. Gatsby-kultens återkomst väcker ändå frågor. Hur kan drömmen om det snuskigt förmögna livet vara så påfallande vital, mitt under den ekonomiska härdsmälta som pågår?
En sorts svar gavs tidigare i år av Barack Obamas ekonomiska rådgivare Alan Krueger. Med det nya socioekonomiska instrumentet "The Great Gatsby curve" förklarade Krueger i sitt tal på Center of American Progress (12/1) hur den amerikanska drömmen håller på att förvandlas till stoft. Kurvan mäter de sociala skillnaderna i en rad västländer, i förhållande till de yngre generationernas chanser att klättra uppåt i klasshierarkin. Det visade på ett lika otvetydigt som negativt samband mellan ojämlikhet i samhället och stela klassbarriärer. Och det är USA som leder uselhetsligan, med störst klassklyftor och minst social rörlighet.
"Sannolikheten för att en person som fötts i en familj som tillhör den lägsta tiondelen på inkomstpyramiden lyckas nå den översta tiondelen är ungefär densamma som för en pappa på 1,67 att få en son som blir 1,85 lång. Det händer, men inte ofta", sa Krueger och ledde även i bevis hur den amerikanska medelklassen krympt i takt med att den rikaste procenten mångfaldigat sina inkomster: "Magnituden av denna omfördelning är ofattbar."
Gatsbys grandiosa klassresa från farmarpojke till kungen av West Egg, Long Island, skulle alltså inte gärna kunna hända i dagens USA: en fantasi som bara blir mer åtråvärd i all sin omöjlighet. Det är som i vaudeville-visan som Fitzgerald själv citerar i boken: "De rika blir rikare, och de fattiga får barn."
Men Gatsby-kulten lever även i skuldkrisens Europa, där skräcken för en dominoeffekt i eurozonen griper omkring sig. Att Italien väntas följa Grekland i spåren var inget som syntes på catwalken. Landets statsskuld uppgår till 120 procent av BNP, men modet reser iväg på yachtsemester.
"Det är som om de där krismötena mellan tyska förbundskanslern Angela Merkel och italienska premiärministern Mario Monti aldrig har inträffat", skrev brittiska modejournalisten Suzy Menkes i sin rapport från Milano (International Herald Tribune, 24/6). "Rulla ut den röda mattan! Låt de asiatiska turisterna komma! Och må lyxens glada dagar fortsätta."
Även bland framstående modetänkare finns en vulgoteori om att modet vittnar om världsläget i form av kjollängder och färger. Det är bara delvis sant. Delvis är det en föråldrad förklaringsmodell. Egentligen krävs ingen större analysförmåga för att förstå att det är just eurokrisen som gör skrytmodet möjligt: det och den amerikanska drömmens sönderfall. Det Gatsby-trenden visar oss är i själva verket att lyxindustrin vänt den krympande medelklassen ryggen. De som var lyxens främsta målgrupp under statusväskornas nollnolltal har helt enkelt bytts mot - enprocentsfolket.
Sedan Lehman Brothers sammanbrott år 2008 är det dem som modevärlden har handlat om: de verkligt förmögna kunderna, oavsett om de finns i Stockholm eller Sao Paolo. De rika blir ju rikare, och de fattiga får barn. Alan Kreuger menar att läget påminner om Gatsbys jazzålder: "förflyttningen av inkomster mot den högsta toppen har inte nått sådana nivåer sedan det glada 1920-talet".
Den store Gatsby gavs ut 1925, en dyster profetia om kapitalismens fördärv. Den kom att besannas fyra år senare, med Wall Street-kraschen och den efterföljande depressionen. "Fitzgeralds bok lockar med partyglamour och de underbara, materiella aspekterna av Gatsbys liv - men visar också att det faktum att han faller för materialismens falska löften krossar honom", sa den amerikanska historikern Sarah Churchwell nyligen i en Salon.com-intervju (2/7). "Vi befinner oss i 1929 års mentalitet. Allt håller på att falla sönder under oss, medan vi försöker klamra oss fast och hoppas att det inte ska försvinna".
Churchwell filar just nu på en bok om F. Scott Fitzgerald, Careless People. På Salon.com nämner hon sin favoritfras i Den store Gatsby: "de förtrollade tingen". Statusprylarna. Symbolerna för välstånd. Hemmen, väskorna, bilarna, attiraljerna. Liksom Gatsby har vi förtrollats av vårt begär efter dem - uppenbarligen också förblindats.
