Svenska kulturkonservativas debattmetod förnekar sig inte. Först producera kilovis med tidskriftsartiklar om faran med fundamentalistisk bokstavstrohet - inte minst när det gäller muslimer och vänsteraktivister - och därefter tillämpa samma bokstavstrogna läsning på alster som inte faller dem själva på läppen.
Det krävs nämligen att man, för att låna ett uttryck från Peter Englund, betraktar världen genom ett sugrör för att gå miste om de satiriska inslagen i Turteaterns uppsättning av Scummanifestet. För om kulturkonservativa verkligen på allvar tror att unga feminister, till tonerna av "Also sprach Zarathustra", vill kastrera alla män och skapa en utopi där även kvinnosläktet, nota bene, är dömt till undergång förstår jag att de darrar i knävecken.
Nu är dock Scummanifestet - åtminstone i Turteaterns och regissören Erik Holmströms händer - inte avsett att tolkas bokstavligt. Det är en föreställning som i en timme och tjugo minuter på lek låter den manliga publiken befinna sig i samma strukturella underläge som kvinnan har befunnit sig i årtusenden. Samt i inverterad form utsättas för den typ av förklenande omdömen som fällts om kvinnan. Bara en titt i programmet ger en fingervisning om det historiska läget: stora män som Strindberg och Luther konstaterar att kvinnans främsta funktion är att utgöra slida och föda barn.

Ironierna slungas därefter som medicinbollar mot publiken. Andrea Edwards rollfigur skanderar fraser om det manslösa samhället till tonerna av antisemiten och totalitärt anstrukna Richard Strauss. Hon hänger upp generaliserade påståenden om mannens fördärvlighet på väggen - men på lika kvinnligt stereotypiserade och därmed trivselskapande broderade bonader. Leker implicit med den komplementära föreställningen om kön: om kvinnan förutsätts vara en vårdande, känslig och omhändertagande snuttenatur måste väl det i rimlighetens namn även innebära att mannen är just den empatilösa skit som Valerie Solanas hävdade att han var? Eller är det den binära tolkningsmodellen som det är fel på?

I slutet slås fönstren upp mot omvärlden och framtiden. Tonåringar av båda könen äntrar scenen. Dags att omsätta ett kathartiskt primalskri till en politiskt hållbar vision där den strukturella över- och underordningen har raserats. Edwards höjer kampnäven mot den kvinnliga delen av publiken under applådtacket, vänder sig om och gör detsamma mot den manliga.
Det känns bisarrt att försvara ett verk som Scummanifestet, som litteratur betraktat tycker jag i själva verket mycket illa om det, men någon måtta får det ändå vara på sugrörs­ tolkningarna. Även för kulturkonservativa debattörer.