Är svenskt mode rasistiskt? I höstens nummer av Rodeo flyttas blackface-debatten till en bildvärld som är lika icke-representativt arisk som barnkulturen. Journalisten Anton Gustavsson leder tesen i bevis genom att räkna whitefaces i 20 svenska modetidningar.

94 procent av modellerna är "vita". När mörkare skönheter får posera är det som i JC:s advertorial i samma tidning, där hen existerar i egenskap av Representant För Mångfalden. Tillbaka till Kurrekurreduttön.

Man kan lugnt säga att mode- industrin tiggde om den kritiken.

Jag vet bara inte varför diskussionen måste stanna vid frågan om hudfärg. Obehagligt osynliggjorda i modet är även de kortväxta, överviktiga, funktionshindrade. Endast den övernaturligt långbenta sylfiden passerar nålsögat, så länge hen liknar en galge.

Inte heller vet jag varför Anton menar att vithetstrenden skulle vara så svensk. "You can even see the future in fashion", sa Diana Vreeland. Det är fortfarande sant. I modets ansikten ser man nästa heta marknad. Nyss var det oligarkernas Ryssland. Därav Anja Rubik, Natasja Poly, Natalia Vodianova, alla de andra genomskinliga flickorna från forna östblocket.

Varför har det varit så enfaldigt vitt? Gissningsvis har svenskmodet praktiserat sin vanliga följa John-strategi i spåren efter de stora modestäderna. Härnäst kommer den asiatiska modellvågen. Eftersom Kina är nästa supermakt att kränga mode till. Modet är ju inte bara rastänkande, utan också opportunistiskt.