Blinda fläckar. Biträdande chefen för länskriminalen, Petra Stenkula, länspolismästare Klas Johansson och chefen för polisområde mellersta Skåne, Thomas Nilsson, på presskonferensen som hölls i måndags efter avslöjandet om polisens registrering av romer. Foto: Tomas Leprince
Blinda fläckar. Biträdande chefen för länskriminalen, Petra Stenkula, länspolismästare Klas Johansson och chefen för polisområde mellersta Skåne, Thomas Nilsson, på presskonferensen som hölls i måndags efter avslöjandet om polisens registrering av romer. Foto: Tomas Leprince

En vändpunkt

Publicerad

Avslöjandet om polisens registrering av romer kan i bästa fall leda till en avgörande förändring i synen på strukturell rasism.

Per Wirtén läser en bok om vår blinda fläck och drar en parallell till det omtalade Stephen Lawrence-fallet i London.

Genom avslöjandet av hur skånska poliser registrerat romer är Sverige tillbaka i frågan om strukturell rasism. Hur mycket begreppet än kritiseras återvänder det som luktsalt när man har svimmat. Hur ska man annars förstå varför rasistskandaler upprepas och rasdiskriminerande mönster biter sig fast, trots att övertygade rasister är ovanliga och motståndet mot både invandring och mer kosmopolitiskt vardagsliv verkar minska?

I bästa fall utvecklas avslöjandet av registren till ett skånskt "Stephen Lawrence-ögonblick"; en stark känsla av att ha fått nog. Mordet på Lawrence 1993, en ung svart man i södra London, utvecklades till en av Englands största och mest omskrivna rättsskandaler. Mordutredningen var usel. Polisen verkade undvika att arrestera de skyldiga rasisterna.

Till sist gick Tony Blair och Labour till val 1997 på att blåsa ut rasismen ur Londonpolisen och utreda Lawrencefallet. En oberoende kommission drog slutsatsen att poliserna visserligen inte var rasister, men att deras arbetskultur präglats av ett slags strukturell vardagsrasism. In i det sista använde polisen alla medel, bland annat infiltration, för att hindra kritiska frågor från att öppna en sluten och demokratifientlig arbetskultur.

 

Men Stephen Lawrence blev en efterlängtad vändpunkt. Polisen började integreras i samhället. De rasistiska strukturerna skulle rivas.

Det är svårt att förstå varför begreppet strukturell rasdiskriminering utlöser så stark irritation. Den enkla förklaringen är kanske att så fort man använder det så omfattas alla. Plötsligt finns det inga som är "dom andra" - varken rasisterna, de invandrade, romerna eller judarna. Ingen kan längre ställa sig utanför. Att bli indragen, och utpekad, för att man råkar ha vit hud är obehagligt men ofrånkomligt. Rasism är en relation med många parter. Men var ligger de där strukturerna? Hur vet man att de finns?

I våras kom en bok där två experimentella psykologer, professorer vid amerikanska prestigeuniversitet, gav svaret att de ligger inbäddade och dolda i medvetandet, i mitt och ditt och allas. De heter Mahzarin R Banaji och Anthony G Greenwald. Jag påmindes om deras bok "Blindspot" - den blinda fläcken - när jag såg klipp från måndagens presskonferens där skånska polischefer envist försvarade registreringen av romer, men samtidigt verkade förstå att något var helt  The Times 4/1 2012 Foto:    The Times 4/1 2012 Foto:   galet (kolla in deras kroppsspråk).

 

För snart 20 år sedan utvecklade de båda forskarna ett enkelt test för att undersöka olika stereotypa värderingar, i första hand rasism, som ligger dolda i hjärnans blinda fläckar. Det tar bara två minuter att göra, men framkallar 200 år av lagrade värderingar. I dag har de samlat 14 miljoner testresultat i en databas på Harvard.

Testet avslöjar reflexer vi helt enkelt inte är medvetna om. Den överväldigande majoriteten som gjort det upptäcker att de föredrar vithet. De har en "white preference". Boken är inte bara en genomgång av forskning, utan också en hands on-övning där man gör olika tester under själva läsningen. Det är ingen glad uppåtkick. Banaji och Greenwald berättar hur illa berörda de blev av sina egna resultat och hur en del svarta liberaler och antirasister blivit chockade över sina blinda fläckar.

Jag klarade mig rätt hyfsat (puh!), men det här är amerikanska tester uppbyggda kring svart och vit hudfärg. Mitt resultat hade säkert förvärrats om de utgått från Europa och "det svarta" ersatts av till exempel "det muslimska" eller "det romska".

 

Den som visar sig föredra vithet är inte nödvändigtvis rasist, inskärper Banaji och Greenwald med eftertryck. Däremot visar experiment som följt upp testerna klara samband mellan föredragen vithet och diskriminerande handlingar - oftast genom att man gynnar vita - som även de är omedvetna. Det är i de här svårgripbara, men uppenbart existerande, mönstren som begreppet strukturell rasism blir så användbart för att förstå varför vi gör som vi gör, och kanske också varför skånska poliser verkar tycka det är helt normalt att kartlägga romska familjer i rasregister.

Bokens underrubrik är "Hidden biases of good people". Det är nämligen i första hand människor med "goda värderingar" som bekymrar de båda psykologerna. Det är antagligen "the good people", författarna räknar sig själva dit, som har svårast att upptäcka de blinda fläckar av värderingsreflexer och omedvetna handlingar som bidrar till att upprätthålla rasistiska maktordningar. De luras av sin egen humanism. Det är en insikt som svider.

Är det därför så många intellektuella liberaler verkar ha extra svårt för tanken på rasistiska strukturer?

I ett rörande avsnitt berättar Mahzarin Banaji hur hon sedan några år omger sig med antistereotypiska bilder för att påverka sina egna värderingsreflexer. Ett ihållande bombardemang av sådana bilder och berättelser fungerar nämligen. Men så snart det upphör verkar man snabbt falla tillbaka. Kritiken av Lilla Hjärtat och Disneys svarta juldocka var ingen pseudodebatt som en del försökte påstå; den angrep rasismens dolda fläckar, kanske själva källflödet.

 

"Blindspot" demonstrerar strukturernas fäste i en gemensam historia av rasism och hur den upprätthålls genom upprepningens makt. Att registrera och misstänkliggöra romer är inget nytt, men en kontinuerlig verksamhet under hela 1900-talet som fått ständigt ny näring genom upprepade stereotyper.

Banaji och Greenwald har blivit pessimister av sina tester. De ser egentligen inga enkla vägar bort från det grepp som vitheten har kopplat. Strukturella synsätt, i kombination med en sådan pessimism, kan fungera som alibi för att frånhända sig eget ansvar, för att slippa ha "en hållning", som Lena Andersson påpekat i en kritik av strukturella synsätt (DN 6/4).

Men insikten om att man är präglad av maktutövningens stereotyper kan väl lika gärna stärka beslutsamheten att befria sig från dem?

I fallet Stephen Lawrence blev det strukturella synsättet, och uppmärksamheten på blinda fläckar, verktyg för att förstå varför även upplysta polisbefäl upprepade gamla rasistiska handlingsmönster. Så här skrev kommissionen om rasismen:

"Allt som oftast uppstår den ur en okritisk självbild som tar sin utgångspunkt i det 'traditionella' sättet att göra saker. Sådana attityder kan dessutom frodas i en mycket sammansvetsad grupp, så att resultatet blir en kollektiv oförmåga att upptäcka och utrota denna form av rasism. Polisens lunchmatsal kan alldeles för lätt bli dess grogrund."

"Blindspot" avslöjar att föreställningen att man i Sverige 2013 kan leva "färgblind" som ett slags helt autonom och befriad individ, är en total verklighetsflykt. Slutsatserna berör inte bara skånska poliser. De pekar även rakt på mig, dig och alla andra.

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag