Det börjar likna en välbekant ritual. Klockan rusar mot bankrutt, Merkozy svajar på sedelbunten. Efter halvdygnslånga uppvisningar i partilojaliteter lovar teknokraterna i Greklands regering allt och lite till för att upprätthålla illusionen av en fungerande stat – och för att rädda de banker och eurogrannar som öste lånepengar över dem under de goda åren. Gatorna exploderar.

Efter andra världskriget hemföll Västeuropa åt keynsiansk stimulationsekonomi, helt enkelt för att priset som just betalats för oreglerade marknader och skenande kapitalism varit outsägligt högt. Nu är det slut på välfärdsstatligheten. Åter råder marknadsdoktrinen: Grekland får (kanske) låna mer pengar för att betala av sina redan övermäktiga skulder. Mot att sänka löner och pensioner ytterligare ett hack, skära i offentlig sektor, privatisera gemensamheter.

Den officiella grekiska arbetslösheten är över 20 procent, mer än dubbelt så stor bland ungdomar. Skolbarn svälter.

I söndagens Gomorron världen i P1 uppmärksammades Charles Dickens nyliga 200-årsdag. Ekonomihistorikern Lars Magnusson menade påpassligt att baksidorna av 1800-talets industriella revolution är vår tids spegel. Den brytningstid som ibland kallas globalisering kommer likt den på Dickens dagar att leda till storskalig urban fattigdom, socialt våld och enorma klassklyftor.

Kanske är det dags att knyta en näve för grekerna även i hästsvansekonomins högborg. För som Curtis Mayfield sjöng i en helt annan tid: If there's a hell below, we're all going to go.