Det blixtrar till i mötet mellan Helen Sjöholm och Freddie Wadling i Göteborgsoperans föreställning
En touch av Taube. Och en annan Taube blir synlig: äventyraren, gränsöverskridaren.
Vem är Evert Taube för oss egentligen, nationalsångaren eller världsresenären, naturlyrikern eller bildningskosmopoliten? Om man skall gå efter Eino Hanskis marmorversion som står vid hamnkanten i Göteborg, inte långt från operahusets entré, är han en ihoptryckt provinsförfattare.
Statyn utstrålar absolut ingenting av den frihetskänsla och livsberusning som är ett så viktigt element i Taubes sånger och böcker.
Taube var ju någon som flydde från det lokala, först till en bohemtillvaro som konstnär i Stockholm, och sen vidare ut i världen, när han gick till sjöss. Även om han är född på Stora Badhusgatan, några stenkast från Göteborgsoperan, blev han en världsmedborgare.
Men hur är det inne på operan då? Kommer äventyrligheten fram när Freddie Wadling, Helen Sjöholm och Fredrik Lycke tar sig an sångerna, i föreställningen
En touch av Taube, ackompanjerade av Göteborgsoperans kör, barnkör och orkester?
Det skulle ju så lätt kunna bli pannkaka. Snällt och beskedligt, eller ännu värre: teatraliskt ansträngt och överdrivet.
Helen Sjöholm Foto: Lisa Björk
Fast så blir det faktiskt inte och det har framförallt med Freddie Wadlings och Helen Sjöholms blixtrande närvaro att göra. De vet att då och då ta ner uttrycket i stället för att vräka på med expressivitet och gestik. Som när Freddie sjunger ”Så skimrande var aldrig havet”: plötsligt hör man orden, vad som faktiskt sägs i frasen ”medan du dränkte alla mina sorger, älskling, i din första kyss”. Den blå sorgen, det skimrande i ögonblicket som bara finns där en kort sekund och sedan blir ett melankoliskt minne. Absolut toppklass.
Eller när Helen Sjöholm ger sig i kast med Jussi-klassikern ”Till havs” och gör den till en återhållsam jazzballad, med smärtsam Chet Baker-känsla. Hon sjunger otroligt bra, så där ärkeproffsigt, men har samtidigt en skärpa i fraseringen som går in under huden. Jäklar, det känns.
Freddie Wadling Foto: Lisa Björk
Ja, det är en hel del låtar från annat håll i denna föreställning, som mer associativt anknyter till havstemat. Till exempel ”Blue For Two”-klassikern ”Ships” som blir en mäktig upplevelse, liksom Procol Harums ”A Salty Dog” som Freddie framför med en otrolig pondus. Det blir liksom Taube från sidan. Sjödrömmeriets Taube, äventyrsberättelsernas och skrönornas upphovsman, han som lät händerna vandra utmed världskartan och fantiserade om andra platser, andra tider. Här kommer man Taube nära genom att tänka på honom, i lika hög grad som att höra honom. Den imaginäre sångförfattaren, den exakte slarvern som visste precis var fraserna skulle sitta.
Det är en Taube som sällan syns i det nuvarande Eventgöteborg med sitt Pariserhjul precis utanför operan. Han går ju liksom inte att kontrollera, han är för obestämd, för passionerad, för många saker på en gång. Men det är precis detta som lyfts fram i det osannolika och självklara mötet mellan Helen Sjöholm och Freddie Wadling: trolleriet i melodierna och de enskilda orden som gör oss frimodiga och längtansfulla som människor, och till slut får oss att kasta loss och ge oss ut i världen.
