Dilsa Demirbag-Sten om en debatt med mer frågor än svar.
De svenska tennisspelarna spelar i dag på hemmaplan inför tomma läktare. Det är ett nederlag för svensk idrott och en skam för Sverige.
Krafterna bakom kampanjen ”Stoppa matchen” ser det däremot som en framgång. Turerna har varit många, så även frågorna. Kan verkligen en kommunpolitiker som Malmös Ilmar Reepalu bedriva en egen utrikespolitik? Naturligtvis inte. I alla fall inte i teorin, men i verklighetens Sverige går det tydligen utmärkt. Omvärlden häpnar.
Sorgligt nog bekräftar turerna runt Davis cup-matchen hur skev debatten om Israel och antisemitism är. Varför denna fixering vid judar och Israel? Vad är demokratin värd när våra politiker demonstrerar under Hamas och Hizbollahs flaggor? Krafter som lynchar homosexuella, har en kvinnosyn som tillhör medeltiden och föraktar de viktigaste principerna i demokratin: yttrandefrihet och alla människors lika värde, även deras som är i opposition. Varför denna iver att bojkotta Israel men inte Sudan, Kina, Iran, Syrien, Turkiet eller andra länder som mördar och förföljer hundratusentals människor? I dag. Nu.
Lika anmärkningsvärt är att varje försök att samtala om antisemitism möts med Ken Livingstone-formuleringen: ”Man kan inte kritisera Israel utan att bli anklagad för antisemitism”. Detta oftast utan att Israel har nämnts. Vad säger det om debattklimatet i Sverige? Det verkar som om det endast i en enda fråga är möjligt att mobilisera 10 000 människor på gator och torg Sverige.
Vad säger oss den enorma mängd texter och upprop som når fläkten så fort Israel är ämnet? Varför ses Israel – omgivet av arabländer och med en iransk president som gärna ser att landet utplånas – som en supermakt i regionen?
Det är en tankevärld tapetserad med unkna antisemitiska föreställningar om juden som överhetens representant. Välutbildad och rik är han en legitim måltavla. Denna överhet kopplas till den grad till USA att länderna oftast ses som en och samma kraft, styrd av ”judelobbyn”. Två demokratier som av samma ”propalestinska” anhängare hatas mer intensivt än alla diktaturer tillsammans.
I SVT:s Debatt vägrade Salam Abu-Iseifan, ordförande för Palestinska föreningen och dokusåpastjärna, att se på en annan deltagare för att han var ”jude”. Enligt henne själv. Vilken annan grupp kan man behandla på detta vis inför svenska folket utan att avkrävas en ursäkt? Ingen, vill jag hävda.
En sak vet vi: det börjar med judarna. Vi har sett det förr. Det var inte så länge sedan och ändå verkar det ligga på evigheters avstånd i vårt lands kollektiva minne.
