Håller Pussy riot-affären på att förvandlas från en politisk manifestation till ett vanligt rättsfall?
Anna Arutunyan försöker blottlägga mekanismerna bakom Rysslands demokratiska system.
Efter att ha löpt gatlopp genom en störtskur av frågor, många av dem långt ifrån hövliga, verkade Irina Khrunova - advokat för den Pussy riot-medlem som plötsligt frigavs i tisdags - balansera på ett rakblad då hon försökte slingra sig när jag frågade om hon tyckte att rättegången var politisk eller inte.
- Alla rättegångar i Ryssland är lotterier. Från noll till oändligheten, blev hennes kommentar till Jekaterina Samutsevitjs frigivning.
Många ryssar jublade när Samutsevitj fick fängelsedomen ändrad till villkorlig - annars brukar politiska rättegångar aldrig plötsligt slå över till sådan mildhet.
Så varför frigavs bara en medlem i den grupp som dömts för att ha dansat och sjungit en hädisk sång medan de två andra fick stanna kvar för att sitta av sina två år i fängelse? Och varför distanserade dessa två sig plötsligt så kraftfullt mot Pjotr Verzilov, dissident och exmake till en av Pussy riot-medlemmarna, en som verkligen har stött dem under sin tid i fångenskap?
Jo, därför att Jekaterina Samutsevitj faktiskt varken sjöng eller dansade - begick alltså inte det "brott" som gruppen dömdes för. Kyrkans personal körde ut henne innan hon fick tillfälle att uppträda. Så den stora frågan är: varför dök detta kända faktum upp i offentlighetens ljus först efter den första oktober?
För just den dagen avböjde Samutsevitj artigt alla tjänster från sina försvarare och rekryterade i stället Irina Khrunova för att försöka få henne fri.
Detta var det mest anmärkningsvärda sedan Pussy riot-historien drog i gång i mars. Rättegången har blivit rena cirkusen med jurister som håller flammande tal i rätten, kallar rättegången för inkvisition och liknar i såväl stil som innehåll en politisk manifestation. På sätt och vis har det performance som kvinnorna genomförde i Moskvas Frälsarkatedral i februari bara fortsatt i rättegångssalen - en helhjärtad provokation mot staten och kyrkan som tvingade fram den ryska statsmaktens sanna natur ut i det öppna.
Som provokation slog det väl ut: efter någon månads fångenskap presenterades ett uttalande som gällde brottets art (huliganism motiverad av religiöst hat) samtidigt som dess avslöjande konsekvens: "nedvärdering av statens andliga grundvalar". Åklagarnas experter slog fast att kvinnorna hade vanhelgat den trullanska synoden - kyrkomötet i Konstantinopel år 692.
Försvaret hade med andra ord inte behövt kalla rättegången för inkvisition: medlemmarna i åklagarteamet hade oavsiktligt råkat göra så med sina egna ord när de avslöjade att makten i Ryssland fortfarande utgår från Gud, och att Pussy riots verkliga brott inte bara var huliganism (något som på sin höjd skulle medföra villkorlig dom), utan också en akt som nedvärderade "statens andliga grundvalar".
Ända fram till domen den 17 augusti fortsatte försvaret på den linjen: det här är inkvisition och vi protesterar mot den. Förutom något enstaka yttrande underströk man inte det faktum att Samutsevitj aldrig fullföljde "hädelsen".
Men Samutsevitj nya advokat Irina Khrunova bytte plötsligt strategi. Hon var noga med att säga att även om försvaret fortfarande insisterar på att det kvinnorna gjort var en politisk protest och inte ett brott, så hade Jekaterina Samusevitj inte deltagit i den.
Var detta påstående nog? Det vet vi inte säkert - som Khrunova själv sa var det rena lotteriet. Men vad vi kan se är att från och med den 17 augusti fanns där en implicit iver hos både kyrkan och Kreml att hitta en utväg från den röra som hade skapats - som om de blev illa till mods av att så urgamla och primitiva grunder för statsmakten hade flutit upp till ytan.
På kvällen den 17 augusti, bara några timmar efter att domen hade fallit, vädjade kyrkan till Vladimir Putin om att förlåta kvinnorna. Där fanns förstås en hake: den tilltalade måste då erkänna att hon hade begått brott. Till och med det ryska ordet för förlåt har gammalmodiga konnotationer: att be om "pomilovaniye"
Anna Arutunyan. Foto: Yelena Kirillovaär att be om nåd. Pussy riots mest frispråkiga advokat, Mark Feygin, har försökt föra klausulen till dess logiska slutsats:
- Ni måste gråta, förnedra er själva, utplåna era identiteter, sa han i rättssalen i augusti. För att benådas måste ni först tillåta makthavarna att slita sönder er.
Detta var delvis skälet till att försvararna hade intagit en så fast position:
Makten hade bett om ånger. Pussy riot vägrade.
Detta var också därför Rysslands protesterande bloggosfär exploderade med anklagelser om att förråda Samutsevitj - trots att Khrunova inte hade medgett att något brott hade ägt rum. Där fanns en tydlig känsla av att syftet inte längre var att skapa publicitet eller att slåss mot regimen, utan bara att få ut tjejerna från fängelset. Det är kanske också den enda tänkbara förklaringen till den förmodade schismen mellan Pussy riot och Pjotr Verzilov - om det fanns en enda chans ut ur fångenskapen måste man bara ta den.
Nu förblir ryssarna oerhört förvirrade både när det gäller Pussy riot och regimens roll.
Men vad som står klart är att alla faktiskt har velat komma ut ur den här röran - kompromiss efter kompromiss, steg för steg. Att hitta en väg ut ur det medeltida regelverk som nu har blivit så tydligt.
Anna Arutunyan
Anna Arutunyan är rysk författare och journalist. Hennes bok Tsar Putin kom ut på svenska tidigare i höst.
Översättning från engelskan: Nina Lekander