Ankan om antirökkampanjernas fascistiska lockelser.
Anständiga människor kan naturligtvis inte uttrycka rasistiska åsikter eller odla främlingsfientliga känslor. Självklart måste de hålla tillbaka klassmässiga fördomar och generaliserande omdömen om det motsatta könet.
De riskerar därmed att inte få den nödvändiga träning i fascistiska tänkesätt och syndabocksutpekande som kommer att bli den enda överlevnadsstrategin när klimatkatastrofen slår till på allvar.
Dessbättre finns det en grupp människor som frivilligt ställer upp som sparring partners för mobbmobilisering och drakoniska bestraffningsåtgärder. Rökarna.
På dem kan också de mestoleranta vässa sina exkluderande argument. Och det fina i kräksången är att denna minoritet kan bespottas under hycklad omsorg om deras egen hälsa. Man kan liksom leva ut som fascist utan att behöva känna sig som en sådan, och veta att man har samhällets stöd i ryggen. Det är sådant som härdar sinnet.
Den här träningsmetoden har mycket riktigt blivit en global suucé. Andelen rökare minskar stadigt i de flesta länder, mindre på grund av förebådade dödsfall än av tvångskonvertering. Nollvisionen hägrar som ett sjunkande rökmoln i fjärran.
Steg för steg inskränks rökarnas rörelsefrihet. En före detta hälsovårdsminister på Island har nu föreslagit att tobak bara ska få säljas på apotek mot uppvisande av recept, som metadon till heroinister.
Ingen kommer snart att få röka vare sig hemma i sin egen lägenhet eller på balkongen eller på uteserveringar eller på några som helst platser i fria luften där mer än två personer vistas samtidigt.
Ändå är det viktigt att rökning fortsätter att vara tillåtet. Det går inte att öva syndabocksmentalitet utan syndabockar. Funnes inte rökarna skulle både myndigheter och anständiga privatpersoner börjar leta efter oskyldigare objekt för sina utrotningskampanjer. Utan rökare skulle folk kanske få upp ögonen för att det finns allvarligare hot mot deras liv och hälsa än ett flyktigt stråk av cigarettrök på en avgasbemängd stadsgata och värre katastrofscenarier än en fimp på marken.
Så var glad för rökarna så länge de finns. Hade inte de slagit sina grå dunster i våra ögon, är det risk för att vi hade sett klarare på den framtid som väntar oss. Nu har vi i alla fall ett gemensamt mål – strikt rökförbud vid avgrundens rand.